Putin förklarar den speciella operation i Ukraina
|

Putin förklarar skälen till den militära operationen i Ukraina och hur Ryssland ska hantera sanktionerna

Putins tal före mötet om åtgärder för socialt och ekonomiskt stöd till regionerna

Maskinöversatt

Tillgången till Kremls webbplats blir alltmer stabil och därför kunde jag få tillgång till dagens dekret som är direkt relaterat till mötets ämne. Men innan han behandlar detta ämne och dess dagordning håller Putin återigen ett detaljerat tal där han förklarar skälen till den militära operationen i Ukraina och den därmed sammanhängande upptrappningen i det laglösa amerikanska imperiets krig mot Ryssland. Det finns också en video här för dem som vill se talet i stället för att läsa nedanstående maskinöversättning som innehåller min betoning. När du läser vidare kommer du att börja förstå vad Putins mål är – han mobiliserar hela Ryssland för att utkämpa det existentiella krig som Ryssland nu med all säkerhet är engagerat i, särskilt i och med upptäckten av biovapenlaboratorierna och deras patogener. Jag försöker inte skrämma eller skrämma upp läsarna, utan jag berättar snarare om verkligheten som de flesta medier inte gör. Putin säger inte detta, men den utmaning som Ryssland står inför är lika monumental som det stora fosterländska kriget, eftersom hela Ryssland kallas till tjänstgöring, vilket ni kommer att läsa nedan.

Rysslands president Vladimir Putin: God eftermiddag, mina damer och herrar.

I vårt möte deltar regeringschefer, presidentens befullmäktigade representanter i de federala distrikten och cheferna för de ryska regionerna.

Vi träffas vid en svår tidpunkt, när våra väpnade styrkor genomför en särskild militär operation i Ukraina och Donbas. Låt mig påminna er om att jag redan i början av den, tidigt på morgonen den 24 februari, offentligt och öppet namngav orsakerna till och huvudmålet med Rysslands agerande. Detta är hjälp till vårt folk i Donbas, som i nästan åtta år utsattes för ett verkligt folkmord med de mest barbariska metoderna – blockad, storskaliga straffåtgärder, terroristattacker och konstant artilleribeskjutning. Och för vad? Bara för att de har sökt grundläggande mänskliga rättigheter – att leva i enlighet med sina förfäders lagar och traditioner, att tala sitt modersmål och att uppfostra sina barn på det sätt de vill.

Samtidigt har myndigheterna i Kiev inte bara ignorerat och saboterat genomförandet av Minskpaketet med åtgärder för en fredlig lösning av krisen under alla dessa år, utan i slutet av förra året vägrade de offentligt att genomföra det helt och hållet.

De har också börjat genomföra planer på att ansluta sig till Nato. Dessutom har myndigheterna i Kiev gjort uttalanden om att de har för avsikt att skapa egna kärnvapen och deras bärare. Det var ett verkligt hot. Redan inom en överskådlig framtid skulle den pro-nazistiska regimen i Kiev med utländsk teknisk hjälp kunna få tag på massförstörelsevapen, och målet för det skulle naturligtvis vara Ryssland.

I Ukraina fanns också ett nätverk av dussintals laboratorier där man under ledning av och med ekonomiskt stöd från Pentagon genomförde militärbiologiska program, inklusive experiment med prover av coronavirus, mjältbrand, kolera, afrikansk svinpest och andra dödliga sjukdomar. Spår av dessa hemliga program försöker man nu intensivt att dölja. Men vi har all anledning att tro att det i Rysslands omedelbara närhet, på Ukrainas territorium, faktiskt skapades komponenter till biologiska vapen.

Våra upprepade varningar om att en sådan utveckling utgör ett direkt hot mot Rysslands säkerhet har avvisats av Ukraina och dess beskyddare i Förenta staterna och Nato med ostentativt och cyniskt förakt.

Alla diplomatiska alternativ var således helt uttömda. Vi lämnades helt enkelt utan alternativ för att fredligt lösa problem som uppstår utan att vi är skyldiga till det. Och i detta avseende var vi helt enkelt tvungna att inleda en särskild militär operation.

De ryska truppernas närvaro i närheten av Kiev och andra städer i Ukraina är inte kopplad till en avsikt att ockupera landet. Vi har inte ett sådant mål, och det sade jag också uttryckligen i mitt tal den 24 februari.

När det gäller taktiken för stridsoperationer, som utvecklats av Rysslands försvarsministerium och vår generalstab, har den helt och hållet motiverats. Och våra killar – soldater och officerare – visar mod och hjältemod, gör allt som beror på dem för att undvika förluster bland civilbefolkningen i ukrainska städer.

Jag vill säga detta för första gången: redan i början av operationen i Donbas ombads myndigheterna i Kiev genom olika kanaler, för att undvika meningslös blodsutgjutelse, att inte inleda fientligheter utan helt enkelt dra tillbaka sina trupper från Donbas. Det ville de inte. Det är deras beslut. Medvetenheten om vad som händer i den verkliga världen, på marken, kommer oundvikligen att komma.

Operationen utvecklas framgångsrikt, i strikt överensstämmelse med i förväg godkända planer.

Jag skulle vilja notera att Ukraina, uppmuntrat av Förenta staterna och ett antal västländer, målmedvetet förberedde sig för ett scenario med våld, blodbad och etnisk rensning i Donbass. En massiv offensiv i Donbas och sedan Krim var bara en tidsfråga. Och våra väpnade styrkor omintetgjorde dessa planer.

Kiev förberedde sig inte bara för ett krig, för en aggression mot Ryssland, mot Donbass – de bekämpade det. Försöken att organisera sabotage och terroristisk underjordisk verksamhet på Krim upphörde inte. Under de senaste åren har fientligheterna fortsatt i Donbas, beskjutning av fredliga bosättningar. Under denna tid dödades nästan 14 000 civila, bland dem barn.

Den 14 mars avfyrades som bekant en missilattack mot Donetsks centrum. Det var en direkt blodig terroristattack som krävde mer än 20 människors liv. Och sådana beskjutningar har pågått de senaste dagarna. De slår urskillningslöst, på torg, med fanatism och frenesi hos de dödsdömda, som fascister som under Tredje rikets sista dagar försökte dra med sig så många oskyldiga offer som möjligt i graven.

Men det som är slående i sin överdrivna cynism är inte bara Kievs skamlösa lögner, uttalanden om att det var Ryssland (de tänkte på det!) som påstods ha avfyrat en missil mot Donetsk, utan också det faktum att den så kallade civiliserade västvärlden, den europeiska och amerikanska pressen inte ens lade märke till tragedin i Donetsk, som om ingenting hade hänt.

Lika hycklande har de vänt bort ögonen under de senaste åtta åren, när mödrar i Donbas begravde sina barn. När gamla människor dödades. Det är bara något slags moralisk, moralisk nedbrytning, fullständig avhumanisering.

Det långvariga hånet mot invånarna i Donbass kunde inte längre tolereras. Och för att sätta stopp för folkmordet erkände Ryssland folkrepublikerna i Donbass, ingick fördrag om vänskap och ömsesidigt bistånd med dem. På grundval av dessa avtal vädjade republikerna till vårt land om militärt stöd för att slå tillbaka aggressionen. Och vi gav detta stöd – vi kunde helt enkelt inte, vi hade ingen rätt att göra något annat.

Men vad jag vill betona och be er uppmärksamma är att om våra trupper bara hade agerat på folkrepublikernas territorium, hjälpt dem att befria sitt land, skulle detta inte ha blivit ett slutgiltigt beslut, skulle inte ha lett till fred och skulle inte ha undanröjt hotet mot vårt land, redan mot Ryssland. Tvärtom skulle en ny frontlinje ligga runt Donbass och längs dess gränser, beskjutning och provokationer skulle fortsätta. Det vill säga, den väpnade konflikten skulle dra ut på tiden i all oändlighet, underblåsas av Kievregimens revanchistiska hysteri, och Natos militära infrastruktur i Ukraina skulle utvecklas ännu snabbare och aggressivare: vi skulle konfronteras med det faktum att alliansens chock- och offensiva vapen redan finns vid våra gränser.

Låt mig upprepa att vi inte hade något annat alternativ för självförsvar, för att garantera Rysslands säkerhet, än att genomföra en särskild militär operation. Och alla de uppgifter som ställts upp kommer naturligtvis att lösas. Vi kommer på ett tillförlitligt sätt att garantera Rysslands och vårt folks säkerhet och kommer aldrig att låta Ukraina fungera som en språngbräda för aggressiva åtgärder mot vårt land.

Det var de grundläggande frågorna för Ryssland, för vår framtid – Ukrainas neutrala status, demilitarisering och avnazifiering – som vi var redo och nu är redo att diskutera under samtalen. Vårt land har gjort allt för att organisera och genomföra dessa förhandlingar, och insett att det är nödvändigt att utnyttja alla möjligheter för att rädda människor och deras liv.

Men vi är gång på gång övertygade om att Kievregimen, som dess västerländska herrar har gett uppgiften att skapa ett aggressivt “antiryskt” land, inte bryr sig om ödet för Ukrainas eget folk. Det faktum att människor dör, det faktum att hundratusentals, miljoner människor har blivit flyktingar, det faktum att det i de städer som hålls av nynazister och deras beväpnade brottslingar som släppts ut ur fängelserna pågår en verklig humanitär katastrof – allt spelar ingen roll.

Det är också uppenbart för oss att västvärldens beskyddare helt enkelt pressar myndigheterna i Kiev att fortsätta blodsutgjutelsen. De får nya leveranser av vapen, underrättelser och annat stöd, inklusive sändning av militära rådgivare och legosoldater.

Som vapen har de valt ekonomiska, finansiella, handelsmässiga och andra sanktioner mot Ryssland, som nu drabbar européerna och amerikanerna själva, förresten, genom stigande priser på bensin, energi och livsmedel och genom att arbetstillfällen som är knutna till den ryska marknaden går förlorade. Och det finns ingen anledning att, som de säger, gå från ett sjukt huvud till ett friskt huvud och skylla allt på vårt land.

Jag vill att vanliga medborgare i västländerna ska lyssna på mig: de försöker nu ihärdigt övertyga er om att alla era svårigheter är resultatet av några fientliga handlingar från Ryssland, att ni måste betala från er egen plånbok för kampen mot det mytiska ryska hotet. Allt är en lögn.

Sanningen är att de nuvarande problem som miljontals människor i västvärlden står inför är resultatet av åratal av åtgärder från de styrande eliterna i deras stater, deras misstag, kortsiktighet och ambitioner. Dessa eliter tänker inte på hur de ska förbättra livet för sina medborgare i länderna. De är besatta av sina egenintressen och supervinster.

Ett bevis på detta är uppgifter från internationella organisationer som direkt säger att de sociala problemen, även i de ledande västländerna, bara har förvärrats under de senaste åren, att ojämlikheten, klyftan mellan rika och fattiga ökar, att rasistiska och nationella konflikter gör sig påminda. Myten om det västerländska välfärdssamhället, om den så kallade gyllene miljarden, håller på att falla sönder.

Låt mig upprepa att hela planeten i dag måste betala just för västvärldens ambitioner, för dess försök att med alla medel upprätthålla sin svårfångade dominans.

Införandet av sanktioner är en logisk fortsättning, ett koncentrerat uttryck för den oansvariga och kortsiktiga politik som förs av regeringarna och centralbankerna i Förenta staterna och EU-länderna. Under de senaste åren har det varit de som med sina egna händer spridit den globala inflationsspiralen, lett till ökad global fattigdom och ökad ojämlikhet, till nya flyktingströmmar runt om i världen. Och detta väcker frågan: Vem kommer nu att vara ansvarig för de miljontals svältdöden i världens fattigaste länder på grund av den ökande livsmedelsbristen?

Jag upprepar, hela den globala ekonomin och handeln har fått ett allvarligt slag, förtroendet för den amerikanska dollarn som den viktigaste reservvalutan.

De illegitima åtgärderna för att frysa en del av den ryska centralbankens valutareserver drar således ett streck över tillförlitligheten hos så kallade förstklassiga tillgångar. I själva verket har både Förenta staterna och EU förklarat att de verkligen har underlåtit att fullgöra sina skyldigheter gentemot Ryssland. Nu vet alla att finansiella reserver helt enkelt kan stjälas. Och när man ser detta kan många länder inom en snar framtid börja – jag är säker på att detta kommer att ske – omvandla sina pappersbesparingar och digitala besparingar till verkliga reserver i form av råvaror, mark, livsmedel, guld och andra verkliga tillgångar, vilket bara kommer att öka underskottet på dessa marknader.

Jag vill tillägga att beslagtagandet av utländska tillgångar, konton hos ryska företag och personer är en läxa för det nationella näringslivet, att det inte finns något mer pålitligt än att investera i sitt eget land. Jag har sagt detta personligen många gånger.

Vi uppskattar ställningen hos de utländska företag som trots de skamlösa påtryckningarna från Förenta staterna och dess vasaller fortsätter att arbeta i vårt land. I framtiden kommer de säkert att få ytterligare möjligheter till utveckling.

Vi känner också till dem som fegt förrådde sina partner, glömde bort sitt ansvar för anställda och kunder i Ryssland och skyndade sig att tjäna spöklika utdelningar genom att delta i den antiryska kampanjen. Samtidigt kommer vi, till skillnad från västländerna, att respektera äganderätten.

Vad vill jag betona? Vi måste tydligt förstå att ett nytt paket med sanktioner och restriktioner mot oss skulle ha följt i vilken utveckling av händelserna som helst. Jag vill betona detta. Vår militära operation i Ukraina är för västvärlden bara en förevändning för nästa sanktioner. Ja, naturligtvis är de nu koncentrerade. Men på samma sätt blev folkomröstningen på Krim, som ägde rum den 16 mars 2014, för exakt åtta år sedan, under vilken krim- och Sevastopolborna gjorde sitt fria val att vara tillsammans med sitt historiska moderland, samma [tillfälle] för dem, för västerlänningar.

Jag upprepar: vi talar bara om orsakerna. Men politiken för att begränsa och försvaga Ryssland, bland annat genom ekonomisk isolering och blockad, är en medveten, långsiktig strategi. Västvärldens ledare själva döljer inte längre det faktum att sanktionerna inte är riktade mot enskilda personer eller företag, utan deras mål är att slå mot hela vår inhemska ekonomi, mot vår sociala och humanitära sfär, mot varje familj, varje medborgare i Ryssland.

I själva verket har sådana åtgärder som syftar till att försämra livet för miljontals människor alla tecken på aggression och krig med ekonomiska, politiska och informationsmässiga medel. Det är totalt, ohöljt, och, jag upprepar, den så kallade västerländska politiska beau monde tvekar inte ens att tala om det i direkt text.

Allt det verbala flärdandet om politisk korrekthet, den privata egendomens okränkbarhet, yttrandefriheten – allt detta försvann över en natt. Till och med de olympiska principerna trampades ned. De tvekade inte att göra upp med paralympierna – detta är en sådan “sport bortom politiken”.

I många västländer utsätts människor i dag för verkliga trakasserier bara för att de kommer från Ryssland: man vägrar medicinsk vård, utvisar barn från skolor, berövar deras föräldrar deras jobb, förbjuder rysk musik, kultur och litteratur. I sitt försök att “avskaffa” Ryssland slet västvärlden av sig alla anständighetens masker, började uppträda på ett oanständigt sätt och visade sin sanna natur. Det finns bara direkta analogier med de antisemitiska pogromer som nazisterna iscensatte i Tyskland på 30-talet av förra seklet, och sedan deras hantlangare från många europeiska länder som anslöt sig till Hitlers aggression mot vårt land under det stora fosterländska kriget.

En massiv attack har också inletts mot Ryssland i cyberrymden. En informationskampanj utan motstycke har släppts lös, i vilken globala sociala nätverk och alla västerländska medier är inblandade, vars objektivitet och oberoende visade sig vara en myt. Tillgången till information är begränsad, människor är proppade med ett stort antal förfalskningar, propagandaförfalskningar, med andra ord “falska”. Det gick så långt att ett av de amerikanska sociala nätverken direkt uppgav möjligheten av publikationer som uppmanar till mord på ryska medborgare.

Vi förstår resursen hos detta lögnimperium, men det är fortfarande maktlöst mot sanning och rättvisa. Ryssland kommer konsekvent att förmedla sin ståndpunkt till hela världen. Och vår ståndpunkt är ärlig och öppen, och fler och fler människor hör den, förstår den och delar den.

Jag vill säga mycket uppriktigt: bakom de hycklande samtalen och dagens handlingar från det så kallade kollektiva västvärlden finns fientliga geopolitiska mål. De behöver inte, de behöver helt enkelt inte ett starkt och suveränt Ryssland, de kommer inte att förlåta oss vare sig för vår självständiga kurs eller för att vi försvarar våra nationella intressen.

Vi minns hur de stödde separatism, terrorism och uppmuntrade terrorister och banditer i Nordkaukasien. Precis som på 1990-talet och i början av 2000-talet vill de upprepa försöket att pressa oss, att sätta press, som de säger, att köra efter Mozhai, som de säger, att förvandla oss till ett svagt, beroende land, att kränka den territoriella integriteten, att splittra Ryssland på bästa möjliga sätt för dem. Det fungerade inte för dem då, och det kommer inte att fungera nu.

Ja, naturligtvis kommer de att försöka förlita sig på den så kallade femte kolonnen, på landsförrädare, på dem som tjänar pengar här, här, men bor där, och “bor” inte ens i ordets geografiska bemärkelse, utan i enlighet med sina tankar, i enlighet med sitt slavmedvetande.

Jag dömer inte alls dem som har en villa i Miami eller på den franska Rivieran, som inte kan klara sig utan foie gras, ostron eller så kallade könsfriheter. Det är absolut inte detta som är problemet, utan, jag upprepar, det faktum att många av dessa människor av naturliga skäl mentalt befinner sig där, och inte här, inte hos vårt folk, inte i Ryssland. Det är vad de tror att det är – enligt deras åsikt! – Ett tecken på att man tillhör den övre kasten, den högre rasen. Sådana människor är beredda att sälja sin mor, om de bara fick sitta i korridoren i denna högsta kast. De vill vara som henne, imitera henne på alla möjliga sätt. Men de glömmer eller förstår inte alls att denna så kallade övre kast behöver dem, om alls, som förbrukningsmaterial för att använda dem för att tillfoga vårt folk maximal skada.

Det kollektiva väst försöker splittra vårt samhälle, genom att spekulera i stridsförluster, i de socioekonomiska konsekvenserna av sanktionerna, för att provocera fram en civil konfrontation i Ryssland, och med hjälp av sin “femte kolonn” försöker man nå sitt mål. Och det enda målet är, som jag redan har sagt, att förstöra Ryssland.

Men varje folk, och i ännu högre grad det ryska folket, kommer alltid att kunna skilja sanna patrioter från avskum och förrädare och kommer helt enkelt att spotta ut dem, som en mygga som av misstag flugit in i deras munnar, spotta ut dem på panelen. Jag är övertygad om att en sådan naturlig och nödvändig självrening av samhället bara kommer att stärka vårt land, vår solidaritet, sammanhållning och beredskap att möta alla utmaningar.

Det så kallade kollektiva västvärlden och dess “femte kolonn” är vana vid att mäta allt och alla på egen hand. De tror att allting säljs och allting köps, och därför tror de att vi kommer att bryta ihop, dra oss tillbaka. Men de känner inte vår historia och vårt folk väl.

Ja, många länder i världen har sedan länge resignerat med att leva med böjd rygg och underdånigt acceptera alla beslut av sin suverän och se honom underdånigt i ögonen. Det är så många länder lever. Tyvärr även i Europa.

Men Ryssland kommer aldrig att befinna sig i ett sådant eländigt och förödmjukat tillstånd, och den kamp vi för är en kamp för vår suveränitet, för vårt lands och våra barns framtid. Vi kommer att kämpa för rätten att vara och förbli Ryssland. Ett exempel för oss är modet och uthålligheten hos våra soldater och officerare, trogna försvarare av fosterlandet.

Kära kolleger!

Det är uppenbart att de pågående händelserna drar ett streck över västländernas globala dominans både inom politiken och ekonomin. Dessutom ifrågasätter de den ekonomiska modell som under de senaste decennierna har påtvingats utvecklingsländerna och faktiskt hela världen.

Jag betonar att Förenta staternas och dess anhängares sanktionsfixering inte delas av de länder där mer än hälften av världens befolkning bor. Det är dessa stater som utgör den snabbt växande och mest lovande delen av världsekonomin. Bland dem finns Ryssland.

Ja, det är inte lätt för oss nu. Ryska finansbolag, stora företag, små och medelstora företag står inför ett tryck utan motstycke.

Banksystemet var det första som drabbades av sanktionerna, men de ryska bankerna klarade av denna utmaning. De arbetar bokstavligen dygnet runt och fortsätter att göra betalningar och avvecklingar av medborgare, för att säkerställa företagens verksamhet.

Den andra sanktionsvågen var utformad för att framkalla panik inom handelssfären. Man uppskattar att under de senaste tre veckorna har den extra efterfrågan på varor överstigit en biljon rubel. Men inhemska tillverkare, leverantörer, transport- och logistikföretag har gjort allt för att undvika en storskalig brist i detaljhandelskedjorna.

Jag vill uttrycka min tacksamhet till det ryska näringslivet, arbetskollektiven i företag, banker och organisationer som inte bara ger ett effektivt svar på sanktionsutmaningar, utan också lägger grunden för en fortsatt hållbar utveckling av vår ekonomi. Jag vill särskilt notera regeringen, Rysslands centralbank, cheferna för regionerna samt regionala och kommunala team. Under de nuvarande svåra förhållandena löser ni ansvarsfullt de uppgifter som ni står inför.

Uppenbarligen var det inte möjligt att organisera ett ekonomiskt blixtkrig mot Ryssland, att demoralisera vårt samhälle, att ta oss med snor, så vi kommer säkert att se försök att öka trycket på vårt land. Men vi kommer att övervinna dessa svårigheter. Den ryska ekonomin anpassar sig med nödvändighet till nya realiteter. Vi kommer att stärka vår teknologiska och vetenskapliga suveränitet, anslå ytterligare resurser för att stödja jordbruk, tillverkning, infrastruktur och bostadsbyggande, och fortsätta att utveckla utrikeshandelsförbindelserna i väntan på snabbt växande, dynamiska internationella marknader.

Naturligtvis kommer de nya realiteterna att kräva djupgående strukturella förändringar i vår ekonomi, och jag ska inte dölja att de inte kommer att vara lätta, att de kommer att leda till en tillfällig ökning av inflation och arbetslöshet.

I denna situation är vår uppgift att minimera sådana risker. Inte bara att strikt uppfylla alla statens sociala skyldigheter, utan också att lansera nya, mer effektiva mekanismer för att stödja medborgarna och deras inkomster.

Fokus ligger på skyddet av moderskap, barndom och stöd till barnfamiljer. Ett beslut har redan fattats – som ni vet – om att från och med den 1 april införa betalningar för barn i åldrarna 8-16 år som växer upp i familjer med låga inkomster. Beloppet kommer att vara från ett halvt till ett existensminimum för varje barn i denna ålder. Nu är det nationella genomsnittet upp till 12300 rubel. På så sätt kommer vi att bygga upp ett enda stödsystem från det ögonblick då den blivande mamman fortfarande väntar på att ett barn ska födas och tills barnet fyller 17 år.

Jag uppdrar åt regeringen att se till att detta system fungerar på ett sådant sätt att det snabbt tar hänsyn till förändringar i familjernas ekonomiska situation. Det vill säga, om föräldrarna står inför förlust av arbete eller andra svåra livsomständigheter bör familjen börja få hjälp från staten så snabbt som möjligt.

Jag uppmanar regeringen att se till att detta system fungerar så att det snabbt tar hänsyn till förändringar i familjernas ekonomiska situation. Det vill säga, om föräldrarna står inför förlust av arbete eller andra svåra livsomständigheter bör familjen börja få stöd från staten så snabbt som möjligt.

Jag ber också regeringen att så snart som möjligt utvärdera hur effektiva åtgärderna för att stödja människor som har förlorat sitt arbete är. Självklart bör sådana åtgärder utökas, bland annat genom mekanismen för det sociala kontraktet.

Jag förstår att stigande priser allvarligt skadar människors inkomster, så inom en snar framtid kommer vi att fatta ett beslut om att öka alla sociala utbetalningar, inklusive förmåner och pensioner, höja minimilönen och existensminimum samt höja lönerna inom den offentliga sektorn. Jag ber regeringen att beräkna de exakta parametrarna för en sådan ökning.

Jag vill betona att vi även i den nuvarande svåra situationen måste minska fattigdomen och ojämlikheten före årets slut. Detta är en genomförbar uppgift redan i dag. Jag ber regeringen och regionerna att fokusera på denna uppgift. Och jag vill tillägga att det inte bara är en ekonomisk fråga, det förstår vi alla, utan det är också en fråga om social rättvisa.

Mycket beror nu på initiativet från cheferna för regionerna i Ryska federationen, på deras beredskap att ta ansvar. I dag har jag undertecknat ett dekret om ytterligare befogenheter för regioncheferna – de kommer att kunna fatta flexibla och snabba beslut för att stödja våra medborgare, ekonomin och den sociala sfären utifrån den verkliga situationen på plats. Låt mig påminna er om att det är i denna logik, som gör det möjligt för oss att ta hänsyn till situationen i varje region, i varje stad, i varje by – och den är olika överallt – som vi har byggt upp åtgärder för att bekämpa coronaviruset.

Jag uppdrar åt alla enheter av federala myndigheter i federationens beståndsdelar att samordna sitt arbete med de regionala myndigheterna under de kommande sex månaderna, och åt guvernörerna att skapa operativa högkvarter för att säkerställa den ekonomiska utvecklingen och personligen leda detta arbete.

Vad bör prioriteras här?

En nyckelroll när det gäller att övervinna de nuvarande problemen bör spelas av det privata näringslivet, som kan bygga upp logistiken på kort tid, hitta nya leverantörer och öka produktionen av populära produkter. Hur snabbt det privata näringslivet kommer att hitta de nödvändiga besluten, fatta dem, beror på bevarandet av sysselsättningen, medborgarnas inkomster och löner, och i allmänhet på att säkerställa ett stabilt, rytmiskt arbete i ekonomin. Därför måste vi svara på det yttre trycket med maximal entreprenörsfrihet och stöd till företagsinitiativ.

Jag ber regeringen, de brottsbekämpande myndigheterna och tillsynsorganen att fortsätta att arbeta för att undanröja omotiverade administrativa och rättsliga hinder. Det är dessutom omöjligt att avleda näringslivet och de regionala myndigheterna från att lösa de mest akuta och brådskande uppgifterna genom att belasta dem med olika typer av inspektioner och kontrollåtgärder.

Ett av de viktigaste problemen för företagen nu är bristen på rörelsekapital, otillgänglighet och höga lånekostnader, men centralbanken tvingades vidta lämpliga åtgärder. I detta avseende ger jag order om att genomföra följande åtgärder.

För det första. Företag som uppfyller beställningar från statliga organ och företag med statligt deltagande bör få pengar för de levererade varorna och tjänsterna så snart som möjligt, sätta dem i gång igen. I detta avseende föreslår jag att volymen av förskottsbetalningar för statliga kontrakt ökas. Förskottsbetalningen bör uppgå till minst hälften av det totala kontraktsbeloppet, och betalningstiden för de levererade varorna och tjänsterna bör förkortas till sju arbetsdagar. Ett liknande beslut bör också fattas på nivån för federationens konstituerande enheter, kommuner och företag med statligt deltagande.

För det andra. Det är nödvändigt att utöka entreprenörernas förmåga att locka till sig ytterligare resurser från utvecklingsinstitutioner. Vi talar om att utöka arbetet i Project Finance Factory (den fungerar i vårt land, och den fungerar bra, praktiken har visat att det finns en efterfrågan), tillhandahållandet av resurser för företagens investeringsplaner genom Industrial Development Fund (ett av de riktigt väl fungerande verktygen), Bank of Small and Medium-Sized Businesses också, och dessutom genom regionala stödinstitutioner, inklusive garantifonder. Jag uppdrar åt regeringen att tilldela regionerna ytterligare medel för sådana regionala instrument.

Jag vill uppmärksamma regeringen och mina kolleger i regionerna på att den viktigaste uppgiften är att säkerställa tillgången till varor på konsumentmarknaden, främst viktiga varor, läkemedel och medicintekniska produkter. Det är nödvändigt att snabbt lösa logistiska och andra objektiva problem som leder till pristoppar. Samtidigt är det nödvändigt att utesluta manuell inblandning i prisregleringen. Det är det ökade utbudet som bör leda till en sänkning och stabilisering av priserna.

Separat skulle jag vilja vända mig till våra exportörer. I en situation där det finns svårigheter med leveranser till utländska marknader är det nödvändigt att inte minska produktionen, utan tvärtom skicka ytterligare volymer av varor till den inhemska marknaden. Objektivt sett bör detta leda till en sänkning av priserna i landet, även för bensin, diesel, bitumen, metaller och andra exportvaror. Jag ber regeringen, FAS och de regionala myndigheterna att ständigt övervaka situationen på dessa marknader.

Vidare. Med hänsyn till de nya utmaningar som Ryssland står inför måste vi bevara och utvidga vår långsiktiga utvecklingsagenda, inklusive fortsatt genomförande av alla planerade projekt, både på federal och regional nivå. Vi måste till fullo utnyttja potentialen i vårt budgetsystem som ett stimulansverktyg.

Den federala finansieringen av projekt och byggprojekt kommer enligt överenskommelse att genomföras fullt ut. Redan i december beslutades dessutom att ytterligare medel skulle anslås om byggkostnaderna objektivt sett skulle öka.

Vad jag tycker är viktigt att notera är att det i den nuvarande situationen inte kommer att bli några problem med finansiering från den federala budgeten. Vår ekonomi genererar i dag en tillräcklig och god inkomst, vilket innebär att vi inte kommer att behöva tillgripa emissioner. Enkelt uttryckt kommer centralbanken inte att behöva trycka pengar. Vi har inkomster – marknadsmässiga, sunda inkomster. Problemet nu är inte pengar. Vi har resurserna, jag upprepar det. De viktigaste svårigheterna är förknippade med tillgången på komponenter, utrustning, byggnadsmaterial, med organisationen av entreprenörernas arbete. Därför kan tidpunkten och metoderna för genomförandet av specifika projekt, deras etapper förändras, och detta kommer att kräva ett samordnat arbete av myndigheter och företagsrepresentanter, ett påskyndat genomförande av importsubstitutionsprojekt – det är detta som är viktigt.

Samtidigt är det viktigt att förenkla förfarandet för samverkan mellan regionerna och de federala myndigheterna, för att ge regionerna större frihet att manövrera resurser samt möjligheter att lansera nya byggprojekt och program.

Regionerna har således redan tilldelats ytterligare medel för vägbyggen. Jag vill be regeringen att arbeta för att öka finansieringen av andra infrastrukturanläggningar som kan tas i bruk i år, liksom för att öka inköpen från ryska företag, inklusive förnyelse av kollektivtrafiken, till exempel.

Det är uppenbart att budgetarna för regionerna i Ryska federationen nu bär en allvarlig extra börda, därför kommer vi, som överenskommet, att ytterligare indexera subventionerna för att utjämna budgetkapaciteten. Vi använder också andra åtgärder för att stödja de regionala finanserna, nämligen att alla betalningar på budgetlån som planeras för innevarande år kommer att skjutas upp, överföras, som man säger, till höger, och betalningar på kommersiella lån kommer vid behov att ersättas med budgetlån. Jag ber regeringen att studera denna fråga i detalj och undersöka varje enskilt fall. Endast ett sådant individuellt arbete kommer att leda till det önskade resultatet.

Dessutom kommer finansministeriet att dessutom tillhandahålla en villkorslös kreditlinje till varje delstat i Ryska federationen. Den kommer att uppgå till tio procent av den totala inkomsten med en förfallodag tidigast i slutet av detta år.

Vi kommer att bevara volymen av budgetlån för infrastruktur. Jag uppdrar åt regeringen att organisera en flexibel förvaltning av detta program och ta hänsyn till alla svårigheter som är förknippade med genomförandet av projekten – jag har redan nämnt dem just ovan. Regionerna bör snabbt kunna fatta beslut om att ändra portföljen och innehållet i projekten och koncentrera sig på de projekt som under rådande förhållanden kan genomföras med maximal effektivitet. Vid behov kommer vi att överväga en eventuell ökning av volymen av infrastrukturlån. Det är möjligt, det kan göras. Generellt sett kommer vi att noga övervaka situationen för de regionala finanserna och vid behov fatta ytterligare beslut för att stödja dem.

Jag vill betona att direkt kommunikation mellan alla regeringsnivåer och en tydlig algoritm för åtgärder nu är av grundläggande betydelse. Och här har statsrådet och dess relevanta kommissioner redan visat att de är effektiva. Jag ber den statliga förvaltningskommissionen, som leds av Sergej Sobjanin, att tillsammans med sina regeringskolleger arbeta fram de problematiska frågorna på den regionala dagordningen, utveckla optimala lösningar och sprida dem till alla ryska regioner. Vi hade goda erfarenheter i kampen mot epidemin.

Kära kolleger!

Vår ekonomi, statsbudgeten och det privata näringslivet har alla nödvändiga resurser för att lösa långsiktiga problem. Alla strategiska och nationella mål som vi har satt upp för perioden fram till 2030 måste uppnås. De nuvarande utmaningarna och de möjligheter som de öppnar bör bara mobilisera oss – det är detta som vi måste ställa upp på, sikta på att uppnå konkreta resultat i medborgarnas intresse.

Det är uppenbart att det kommer att bli nödvändigt att finjustera våra program, och initiativ från företagskretsar, forskare och offentliga sammanslutningar är efterfrågade här. I detta avseende ber jag regionerna att aktivt delta i organisationen av forumet för byrån för strategiska initiativ “Starka idéer för en ny tid”, inom ramen för vilket alla medborgare i Ryssland kommer att kunna lämna in sina förslag, specifika projekt som syftar till att utveckla deras stad, region och land som helhet.

Låt mig upprepa än en gång: den nuvarande situationen är verkligen ett test för oss alla. Jag är säker på att vi kommer att klara det med värdighet, genom hårt arbete, gemensamt arbete och ömsesidigt stöd kommer vi att övervinna alla svårigheter och bli ännu starkare, som det alltid har varit i det tusenåriga Rysslands historia. Det är det som jag vill ställa er upp på.

Låt oss gå vidare till att diskutera dagordningen.

Jag ger ordet till Sergej Sobjanin.

Similar Posts

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *