Historien och verkligheten bakom regim-skiftet i Kiev och händelserna i Ukraina 2013-2015

Vad pågår egentligen i Ukraina och hur stor är egentligen Rysslands inblandning?

Författare, forskare, historiker, politiska observatörer och journalister har skrivit hyllmeter om bakgrunden till det som idag pågår i Ukraina.

Många går väldigt långt tillbaka i tiden och flera, speciellt i Ukraina, vill också omtolka historiska fakta till sin nya, mono-nationalistiska, politik.

Faktum kvarstår att det land som vi har blivit vana vid att kalla ”Ukraina” har en relativt kort historia. Landets nuvarande gränser skapades av Stalin före och efter det andra världskriget.

Krim blev den sista delen som lades till Ukraina så sent som 1954 av Nikita Chrusjtjov (vars hustru, Nina, kom från Odessa regionen).

Efter statskuppen i Kiev i Februari 2014, så blev Krim också först med att frigöra sig från det nya Ukraina, skapat efter Sovjetunionens upplösning 1991.

De administrativa nationsgränserna hade relativt liten betydelse inom Sovjetunionen. Den nationalistiska idén om ett fritt Ukraina hölls framförallt vid liv i Galicien samt av den omfattande (Väst-) Ukrainska diasporan i England, USA och Kanada.

Svensk massmedia förenklar skälen till krisen i dagens Ukraina. De försöker (och har till stor del lyckats med)  att ge oss en uppfattning om att det rör sig om en frigörelseprocess från Ryssland. En process som Ryssland försöker att stoppa.

Verkligheten är mycket mera komplicerad och ganska så annorlunda.

Låt oss börja med den verkliga ”frigörelsen”, d v s upplösningen av Sovjetunionen.

Den 8 December 1991 möttes i hemlighet de blivande ledarna av Ryssland (Jeltsin), Ukraina (Kravtjuk) och Vitryssland (Lukasjenko) i en jaktstuga utanför Minsk.

Deras (då) hemliga överenskommelse innebar att de skulle “säga upp” sina respektive länders medlemskap i Sovjetunionen under ledning av Gorbatjov och Högsta Sovjet.

Flera nutidshistoriker har bekräftat att detta var ett initiativ från den makthungrige Jeltsin, som också personligen innerligt hatade Gorbatjov.

För att göra processen lättare för de mera tvekande Kravtjuk och Lukasjenko så beslutade man under mötet (som, enligt ögonvittnen, snart övergick i ett ordentligt fylleslag) att skapa ett ”Oberoende staters samvälde” (OSS, eller, på Engelska ” Commonwealth of Independent States”, CIS).

Detta steg visade sig vara mest en förklädnad för de majoriteter av befolkningar i alla Sovjetnationer (utom de Baltiska länderna) som, i undersökningar, föredrog att behålla Sovjetunionen.

Övergången från SSSR till OSS saboterades av de nya ledarna som fick god hjälp med detta av de nyrika (både med pengar och inflytelse) oligarkerna i Ryssland och Ukraina.

Stephen-Cohen-Soviet-Fates-Lost-Alternatives

Stephen F. Cohen: Soviet Fates and Lost Alternatives

Professor Stephen F. Cohen har, i sin bok ”Soviet Fates and Lost Alternatives: From Stalinism to the New Cold War”, skrivit den, förmodligen mest fullständiga, redovisningen av Sovjetunionens upplösning.

Alltför många av dagens debattörer saknar tyvärr denna bakgrund vilket negativt påverkar kvaliteten i deras argumentering.

Massmedia försöker till exempel få oss att tro att huvudsyftet med demonstrationerna på Majdan var en kamp för frigörelse från Ryssland.

I själva verket så har Ryssland, sedan upplösningen av Sovjetunionen, inte lagt mycket energi på Ukrainas inre angelägenheter.

Under åren 1991-2000, så var respektive regering och deras oligarker alltför upptagna med att plundra sina länders tillgångar medan befolkningen i allmänhet hade fullt upp bara med att överleva.

Integrationen av produktion och distribution mellan nationerna inom Sovjetunionen behölls till största delen intakt mellan Ryssland och Ukraina, men nu på mera kommersiella villkor mellan de nya ägarna.

Ryssland blev därmed och naturligt nog den största köparen av produkter från Ukraina. Ukraina, å andra sidan, kunde importera det mesta av sin energi från Ryssland till mycket fördelaktiga goda grannlands priser.

Det Ryska språket fortsatte att användas i dagligt bruk inom Ukraina och Ryska TV-kanaler sändes över större delen av landet.

Att Ryskan var det dominerande språket även bland ungdomar framgår klart av denna statistik-bild från valet av språk för Ukrainska användare av V-Kontakte (“Ryska Facebook”) som erbjuder val av antingen Ryska eller Ukrainska.

vk-language-in-ukraine

Användar-språk för V-Kontakte i Ukraina. Blått=Ryska, rött=Ukrainska

Skillnaden mellan politiska utveckling i Ryssland och i Ukraina

I Ryssland så kom Putin till makten genom att först interims-utnämnas av Jeltsin på nyårsafton 1999 och sedan genom en jordskredsseger i nyvalet under våren 2000.

Han ägnade sina första två mandatperioder helt till att återföra både den politiska och den ekonomiska makten till staten (från oligarkerna).

De Ryska oligarker som valde att inte rätta sig efter den nya ordningen emigrerade utomlands eller, som i fallet Michail Chodorkovskij, blev åtalade och dömda medan de rikedomar som de samlat på sig under det vilda 90-talet återfördes till Ryska staten.

Chodorkovskij beskrivs ofta i väst som en martyr och ett offer för Putins repression.

I Ryssland så är den verkliga bilden dock helt annorlunda.

I princip så hade alla oligarker brutit mot en eller flera lagar i sin iver att lägga under sig så många tillgångar som möjligt. De Ryska åklagarmyndigheterna har därför ett stort arkiv för var och en där de lätt kan plocka fram lämpliga åtalspunkter mot de som motsatte sig att följa Putins direktiv.

När det gäller Chodorkovskij, så exemplifierades hans vägran av att följa den nya ordningen bland annat av löftet att ”köpa upp” en majoritet in Riksdagen (Ryska Duman) för sätta käppar hjulet för de nya lagar som Putin måste få igenom för att stärka statens makt.

Det är mindre känt att han också var på väg att (ut-) bilda en egen, 200,000 man stark, ”säkerhetsstyrka”, utrustade med både uniformer, vapen och träning.

Kort sagt, så planerade Chodorkovskij att ta över makten i Ryssland, med våld om så skulle krävas, enligt samma modell som sedan kom att användas i Ukraina av hans “vänner i väst”.

Det straff som utdömdes syftade naturligtvis också till att utgöra ett varnande exempel för övriga oligarker som eventuellt kunde tänkas ha liknande planer.

Dessa var de krav som Putin införde som villkor för att oligarkerna skulle få behålla sina rikedomar:

  • Börja betala skatt till staten, framförallt på export av naturresurser.
  • Upphöra med alla scheman som gick ut på att skapa intäkter utanför Ryssland för export (utnyttjande av kontrollerade mellanhänder som betalade långt under marknadspris för export från Ryssland och sålde vidare till marknadspriser och tog ut vinsten i ett låg-skatteland).
  • Betala sociala avgifter för personal och ta tillbaka en del av de sociala skyldigheter som de stora företagen hade under sovjet-tiden (del-finansiering av hälso- och sjukvård, skolor och barndaghem).
  • Avstå från att försöka påverka politiska beslut genom att köpa upp röster.

Är inte detta regler som borde finnas i varje land?

Resultatet av Putins plan blev, minst sagt, spektakulärt för Ryssland och dess befolkning.

Ryssland under Putin

Ukraina saknade tyvärr sin egen Putin.

I Ukraina så fortsatte i stället president efter president att utarma landet genom att fördela resurser och intäkter till sig själva och till utvalda oligarker (i samarbete med utländska bankirer och regeringar).

Fokuseringen mera på internt och extern berikande men mindre på att bryta samhörigheten med Ryssland, passade dock inte vissa grupperingar på andra sidan av Atlanten och deras samarbetspartners i Europa.

Den ”brandgula revolutionen”, eller Majdan-1, som ledde till att Jusjtjenko blev president i 2004 var planlagd och genomförd med hjälp av amerikanska, brittiska och tyska agenter i Ukraina.

Amerikanska och Europeiska NGOs (icke-statliga organisationer) finansierade och tränade protest-deltagare under en förklädnad av att ”sprida demokrati”. Finansiering kom till största delen från USA/CIA, men även från EU och direkt från enskilda länder som Kanada, Sverige, Holland, Polen och Litauen.

Euforin från ”Majdan-1” lade sig snabbt när det stod klart att den nya presidenten i Ukraina inte var ett dugg bättre än sin föregångare på förbättra villkoren för gemene man i Ukraina. Han var dock minst lika bra på att fördela (privatisera) ännu mera av landets resurser till olika Ukrainas oligarker och till amerikanska, brittiska och tyska företag (samt Svenska fond-förvaltare).

Ett närmande till NATO och stödet till Georgien i deras korta krig med Ryssland över Sydossetien i 2008, bidrog också till en snabb nedgång i Jusjtjenkos popularitet mot slutet av hans mandat-period.

I valet 2010 så vann ”östs” kandidat, Viktor Janukovytj, över ”västs”, Julia Tymosjenko.

Val-resultatet speglar väl den politiska (och även ideologiska) delningen av Ukraina som utnyttjats av USA/EU för att splittra landet.

Valresultat från andra omgången av presidentvalet i Ukraina år 2010

Valresultat från andra omgången av presidentvalet i Ukraina år 2010. Blått = Janukovytj, gult = Tymosjenko

Hur mycket låg Ryssland bakom Janukovitjs seger i valet 2010?

Det som skedde före och under ”Majdan-2” i slutet av 2013 – början av 2014, visade att Janukovytj var långt ifrån en marionett tillsatt av Kreml.

Under valkampanjen 2010 så gav President Putin dock öppet sitt välsignande till Janukovytj i Rysk massmedia (mest därför att Janukovitjs motståndare var enormt Rysslandsfientlig). Eftersom Rysk TV sändes över hela Ukraina, så hade detta publika stöd stor betydelse, speciellt i landets, huvudsakligen rysk-språkliga, östra delar.

Plundringen av Ukraina fortsatte, inte helt oväntat, även under Janukovytj. Till skillnad från sin föregångare (som gav bort Ukrainas tillgångar framförallt till oligarker och utländska företag) så var Janukovytj mest inriktad på att berika sig själv och sin familj.

När det inte fanns mycket mera att suga ut i Ukraina, så gjorde sig Janukovytj redo för att gå med på EU’s uppvaktning med pengar från IMF som lockbete.

Han var dock väl medveten om Rysslands (samt även en majoritet av sin egen väljarkårs) motstånd mot att ingå ett avtal med EU som också innehöll en klausul om att underordna sig en gemensam Europeisk försvars- och säkerhets- politik (det vill säga NATO).

När Janukovytj i slutet av 2013 spelade ut EU/USA/IMF mot pengar från Ryssland, och vägrade att skriva under avtalet med EU, så underskattade han dock den globala elitens beslutsamhet för att ta kontrollen över Ukraina.

”Majdan 2.0” eller ”Euro-Majdan”, d v s demonstrationerna på frihetstorget i centrala Kiev som iscensatts för att sätta press på Janukovytj, trappades nu upp och ledde i februari 2014 till en väpnad kupp.

Hotad till livet av de beväpnade demonstranterna från ”högra sektorn” som tillsammans med inhyrda krypskyttar spred kaos i Kiev, så valde Janukovytj att fly till Ryssland.

Den junta som tog makten bekräftades omedelbart av västvärlden som Ukrainas lagliga regering. Ett mycket tveksamt beslut med tanke på det icke-författningsenliga sätt som den hade kommit till makten.

Janukovitjs vanstyre hade fått många av hans väljare att tappa förtroendet för honom. Men när juntans första åtgärder blev att avskaffa det Ryska språket som ett av Ukrainas två officiella språk samt att ge fascisterna från ”högra sektorn” mer eller mindre fria händer att starta en utrensning av den rysktalande befolkningen, så revolterade befolkningen i öst.

Följden blev att Krim röstade för att ansluta sig till Ryska Federationen och i flera regioner i östra Ukraina så protesterade man mot den nya regeringsjuntan i Kiev.

Upproren i de flesta regionerna slogs dock brutalt ner av de nya oligark-guvernörerna som själva finansierade privat-arméer med medlemmar från högra sektorn samt inhyrda yrkes-soldater (många av dem ny-nazister från flera länder i Europa, bland annat Sverige).

Donetsk och Lugansk republikerna blev de enda regioner där de initialt fredliga protesterna tog formen av väpnat motstånd när de blev attackerade av Ukrainas nya National Garde (som utgjordes av snabbutbildade aktivister från Högra Sektorn och Majdan).

Inbördeskriget var nu ett faktum och Ryssland blev beskyllt för att förse revolten i öst med både vapen och personal.

Richard Sakwa: Frontline Ukraine

Richard Sakwa: Frontline Ukraine

Den bok som bäst beskriver utvecklingen i Ukraina under 1900-talet och fram till idag, och som i detalj redogör för hur inbördeskriget uppstod och dess olika aktörer, är Richard Sakwas bok: ”Frontline Ukraine: Crisis in the Borderlands” (Ukraine betyder, som ni kanske vet, just ”borderland”, dvs gränsland).

Sakwa, som är Professor i Rysk och Europeisk Politik vid Universitetet i Kent, har under hela sitt professionella liv studerat och forskat i det ämne han behandlar i boken. Till skillnad från de flesta journalister som skriver om vad de är ålagda att skriva, så kan du vara säker på att Sakwa vet vad han skriver om och dessutom är politiskt obunden.

Huvudtesen i Sakwas bok är hur ledande krafter från USA och inom EU (däribland inte minst vår dåvarande utrikesminister, Carl Bildt) uppmuntrade de ”monistiska” krafterna i Ukraina att ta strid emot de ”pluristiska”.

Enbart tanken på att en liten minoritet skulle tillåtas påtvinga, med vapenmakt, sin ideologi, sitt språk och sin religion på hela den otroligt diversifierade befolkningen i landet Ukraina, är befängd. Den borde också strida mot traditionella Svenska värderingar om tolerans och samhörighet.

Tyvärr så ser vi nu att två olika Svenska regeringar med olika parti-block i ledningen, fortsätter att ge Sveriges stöd till denna konfrontationspolitik i Ukraina.

Hur kommer det sig att Sverige har blivit ett sådant lydigt redskap för den nya, transnationella, världsordningen?

Kan (och bör) Sverige återgå till sin traditionella roll som fredsmäklare och medlare?

Eller har massmedia lyckas piska upp en sådan osann bild av verkligheten att det neutrala Sverige är på väg att låta sig utraderas av en ny generation av “transnationella” politiker.

, , , , , , , , , , , , , , , , ,

4 Responses to Historien och verkligheten bakom regim-skiftet i Kiev och händelserna i Ukraina 2013-2015

  1. kaolina 2016-11-16 at 13:14 #

    Intressant om bakgrunden till händelserna i Ukraina. Vi behöver lära och förstå mer om de historiska skeenden som lett fram till den utveckling som vi sett, inte minst i Ukraina. De svenska politikerna upprepar med en papegojas envishet om Rysslands annektering av Krim som ett led i att Ryssland skulle ha blivit ett militärt hot till Europa och Sverige. De ser på annekteringen utan att se den i det sammanhang det skedde, vilket får mig att fundera lite. Det verkar som om de vill se den som ett hot. Vapenindustrin i väst behöver en fiende för att rättfärdiga sin verksamhet och Sveriges etablissemang behöver ett nato-medlemskap för att bli en i “gänget” och kunna komma in i värmen och delta i den transatlantiska ryggdunkningen. Att Krim historiskt har tillhört Ryssland ända sen långt innan landet blev Sovjetunionen tar man inte hänsyn till, inte heller att Ryssland har en flottbas på Krim som de naturligtvis måste försvara i den situation som uppstod vill man förstå. Sverige har absolut ingen fördel av att delta i provokationerna mot Ryssland som man gör f.n. och varför ska vi eller EU för den delen lägga sanktioner på Ryssland? Vi skulle ha allt att vinna på att gå emot USA när det gäller Ryssland och istället utveckla vänskapliga förbindelser österut. Vi kan faktiskt vara vän med bägge stormakterna. USA och Nato tillhör forntiden och står för krig och kaos, det borde t.o.m. våra ministrar Wallström och Hultquist kunna se. Om de vill.

    • admin 2016-11-18 at 15:00 #

      Tack för din kommentar Kaolina! Ja, den svenska analysen av händelserna i Ukraina är, minst sagt, undermålig. Klart att massmedia hjälper till, men regeringen borde ju hämta sin information från andra källor. Det verkar som om hela den svenska underrättelsetjänsten är så hårt knuten till NATO’s, så att de har förlorat förmagan till både egen inhämntning och analys. Och det som då blir delgivet regeringen är i princip den bild som NATO vill att de ska få. Självklart så ligger det också i vapentillverkarnas intresse att blåsa upp hotet.

  2. Niels Ockelmann 2018-08-13 at 03:48 #

    Om George Friedmans udtalelser om Maidan: du har tydeligvis accepteret de russiske mediers fortolkning uden at kontrollere om den var korrekt. George Friedman siger selv:

    “In other words, it was no coup. The Russian news service Sputnik published what I said, cutting out a few odds and ends, and quoted me as saying that Ukraine “was the most blatant coup in history.” The neat part is that they didn’t make it up. I did say it. They just left out the words before and after the statement.”

    Kilde: https://www.businessinsider.com/george-friedman-russia-is-winning-the-internet-2016-4?r=US&IR=T&IR=T

    • Göran Olsson 2018-08-13 at 11:17 #

      Tror att Friedmans pudling är mera kommersiell än reell. Kommersant är ingen Kreml-trogen tidning. Tvivlar stark på att de skulle ha förvrängt Friedmans uttalanden i intervjun för att få dem att stödja Kremls åsikt. Läs original-texten här:
      https://www.kommersant.ru/doc/2635837
      Hur som helst, så är detta endast en av många synpunkter på att kuppen var just det. Envar som följde händelseförloppet i realtid, från flera källor från båda sidorna, kunde lått konstatera att detta var ett regimskifte helt enligt Eugene Sharps instruktioner och genomfört bl a med hjälp av Serbiska OTPOR. Tiden som gått sedan dess har producerat flera bevis (eller brist på bevis), bl a om krypskyttet, som stödjer väpnad kupp scenariot.
      https://www.iryssland.nu/wp-content/uploads/2018/08/IMG_1266.jpg

Kommentera