Sveriges Roll I Ukrainas Inbördeskrig – Del 1

Del 1 i en serie av inlägg som beskriver Sveriges roll i inbördeskriget som rasar i Ukraina.

I denna del får du svaret till följande frågor om Sveriges roll i Ukrainas inbördeskrig:

  • Är oroligheterna i Ukraina ett inbördeskrig eller ”terrorist bekämpning” (den beskrivning du är van att läsa och höra i svensk massmedia och från svenska politiker)?
  • Vad orsakade oroligheterna i Ukraina?
  • Var demonstranterna på Majdan torget i Kiev verkligen så fredliga som svensk massmedia och politiker framställt dem?
  • Varför frigjorde sig Krim från Ukraina och ansökte om medlemskap i Ryska Federationen?
  • I hur stor utsträckning är Ukrainas nya inrikes och utrikes politik präglat av fascist- och ny-nazist- partierna?
  • Hur har Sverige (framförallt genom vår Utrikesminister, Carl Bildt) bidragit till konflikten?

Bakgrunden till inbördeskriget i Ukraina

Ett inbördeskrig utkämpas för närvarande i Ukraina. Det kanske inte kalls för det i svensk massmedia, men för den som följer händelserna i detalj, så är det helt klart ett inbördeskrig.

Slaget står mellan de Ukrainska säkerhetsstyrkorna (Nationalgardet, privata Oligark-arméer samt, till en mindre del, Ukrainsk militär) och självförsvarsstyrkorna som stöder självständigheten av ”Novorossia” som nu består av två av Ukrainas regioner längst i öster, Donetsk och Luhansk.

Orsaken till inbördeskriget är att den till större delen rysktalande befolkningen i östra Ukraina inte accepterade resultatet av den statskupp som ägde rum i Kiev i slutet på Februari 2014.

Demonstrationerna mot Janukovitjs-regimen kapades av fascister utbildade och finansierade av USA, NATO och Sverige.

Kuppen i Ukraina var inte en ”fredlig demokratisk folk-resning mot en korrupt Rysslands-vänlig regim” som den har beskrivits av västvärldens journalister och politiska ”experter” (inklusive många i svensk media).

Den var i stället en kalkylerad regimförändring iscensatt av den elit som kontrollerar regeringen i USA och ledningen inom EU.

Sverige, genom vår utrikesminister Carl Bildt, Swedbank och statliga SIDA, spelade en mycket aktiv roll i Ukrainas statskupp och är därmed direkt medskyldiga till det folkmord som Ukrainas säkerhetsstyrkor nu gör sig skyldiga till i ”Donbass”-området.

För den som följer händelseutvecklingen så blir det mer och mer naivt att tro att Carl Bildt, Swedbank och SIDA inte kände till den roll som Amerikanska UD och CIA spelade under förberedelserna och genomförandet av den väpnade kuppen i Kiev.

CIA’s träning i Kosovo, Polen, Litauen och Canada av Ukrainska ”frihetskämpar” från yttersta högern (det vill säga ny-nazister och fascister) enligt Brzezinski-planen, kan knappast ha varit okänt för en person med så nära kontakt med Brzezinskis (både far och son) som Carl Bildt.

Läs mer om Zbigniew Brzezinski’s roll som arkitekten bakom Amerikas kalla krig mot Sovjetunionen och Ryssland samt de ”färgade revolutionerna” i Östeuropa, i del 2 i denna serie av inlägg om Sveriges Roll i Ukrainas inbördeskrig.

Carl Bildts roll som EU’s initiativtagare (tillsammans med Polens utrikesminister) och frontman för ”The Eastern Partnership” (EaP), är väl känd.

Open Ukraine - Yatsenuk Fond - Sponsors

Open Ukraine – Yatsenuk Fond – Sponsors

Mindre känt är att Swedbank är en av sponsorerna bakom premiärminister Jatsenjuk, och att SIDA (= Svenska staten med våra skattepengar) var med och stöttade de Amerikanska Icke-statliga-Organisationerna som låg bakom kuppen.

Enligt deras egen information så har SIDA sedan 1995 ”investerat” mer än en och en halv miljard kronor i att ” stödja reformer som leder till Ukrainas vidare integrering i europeiska strukturer”. Den årliga budgeten, genom den Svenska Ambassaden i Kiev, omfattar ca 212 miljoner kronor (23 miljoner Euro).

Swedbank ser förmodligen framför sig en roll i Ukraina liksom i de baltiska länderna (se: “The Contradictions of Austerity: The Socio-Economic Costs of the Neoliberal Baltic Model” av Jeffrey Sommers)

Men frågan är vilken nytta svenska folket har eller kommer att få av de skattepengar som SIDA har spenderat på hjälpa bankirerna bakom den Nya Världsordningen att ta över Ukraina?

Och vet svenska folket att dessa pengar har gått till att finansiera en väpnad kupp som lett till en regim i Ukraina som, med hjälp av ett betydande inslag av nynazister, är i förd med att utrota eller förtrycka de delar av befolkningen som inte delar deras uppfattning om ett ”demokratiskt samhälle”?

Intressant nog så presenterar Sveriges ambassad i Kiev beloppen på sina Engelska sidor, men inte på de Svenska.

Sveriges-Ambassad-Kiev-Svenska

SIDA har en lång historia av samarbete med amerikanska myndigheter och icke-statliga organisationer (NGO:s). Denna översikt över sponsorerna till “East Europe Foundation (Moldovia)” är typisk för så gott som alla regim-förändrings-projekt i Öst-Europa:

http://www.eef.md/index.php?pag=news&id=959&rid=569&l=en

Den utomordentlige undersökande journalisten, Wayne Madsen, har gjort en mycket grundlig sammanställning av hur USA:s utrikespolitik styr post-Majdan Ukraine här:

Soros ran US foreign policy on post-coup Ukraine

I den beskriver han Sveriges roll:

Wayne Madsen Intrepid Report SIDA Ukraine NED

Wayne Madsen Intrepid Report SIDA Ukraine NED

Med tanke på den svenska statens och Swedbanks investeringar i den väpnade kuppen i Kiev, så är det inte förvånande att vår massmedia ger oss en något vinklad bild av vad som verkligen hände (och händer) i Ukraina.

Demonstrationerna i Kiev under December 2013 – Februari 2014.

Majoriteten av de som initialt deltog i demonstrationerna på ”Maidan”-torget i centra Kiev, var vanliga personer, genuint engagerade i att få bättre förhållanden för Ukrainas befolkning.

Drabbningarna mellan aktivister beväpnade med både ”kalla” (kedjor, baseboll-trän, klubbor, yxor och järnrör) och ”varma” (Molotov cocktails, pistoler och gevär) vapen och den obeväpnade (i alla fall till en början) Ukrainska kravall-polisen, ”Berkut”, blev emellertid alltmer våldsamma.

Till slut, den 20 Februari, så gick den sittande och demokratiskt valda presidenten, Janukovitj, med på att, tillsammans med oppositionsledarna i Ukraina samt Tysklands och Polens utrikesministrar, underteckna ett avtal som återförde en stor del av hans befogenheter till parlamentet (Radan).

Carl Bildt, som, tillsammans med Polens utrikesminister, varit drivande för EU’s utvidgning och ”demokratiseringen” av Ukraina, var, av någon anledning, inte närvarande. Var det möjligen så att han, tack vare sitt arbete för den Amerikanska eliten som stod bakom kuppen hade blivit förvarnad om vad som skulle hända i centrala Kiev senare på kvällen den 20.e Februari?
Oppositionen hade fått igenom sina krav och de flesta trodde att detta skulle leda till ett slut på kravallerna.

Så blev det dock icke.

I stället så intensifierades kravallerna. Aktivister, ledda av professionella demonstrant-organisatörer, attackerade flera av de regeringsbyggnader i Kiev centrum som skyddades av polisen.
Okända krypskyttar hade sedan ett par dagar tillbaka dödat och skadat såväl demonstranter som poliser.

I stället för att sluta upp med detta nu när parterna nått en överenskommelse, så intensifierades deras mördande.

Oppositionen, USA’s statsdepartement och västerländsk massmedia beskyllde President Janukovitj för att har beordrat dessa okända krypskyttar att öppna eld.

Hemma i Sverige, så anklagade också Carl Bildt Janukovitj i ett uppeldande tal i Riksdagen:

”Och jag fruktar att den väg han nu slagit in på kommer att leda till än mer av lidande och våld. Han var den ende som nu kunde ha förhindrat dödandet. Genom att sträcka ut en hand av genuint samarbete med den demokratiska oppositionen. I stället blev det en knytnäve. Människor sköts ihjäl med skarp ammunition. Fredliga demonstranter. Men i det våld som utbröt också poliser och andra.”

[Varför säger inte Bildt samma sak om den nuvarande regimen som hittills har dödat mer än 500 civil-personer, de flesta av dem kvinnor och barn, i östra Ukraina?]

I själva verket fanns i detta skede det inga som helst bevis för att polisens krypskyttar var skyldiga till dödsskjutningarna.

I stället kom det senare fram att det var legosoldater och lönnmördare, inhyrda av oppositionen med hjälp av deras utländska partners, som stod för mördandet.

Frågan som måste ställas är, igen med tanke på Carl Bildt’s nära kontakt med den globala eliten som verkar för en ny världsordning (mera om detta senare): Hur mycket visste Sveriges utrikesminister om vilka som låg bakom mördandet av poliser och demonstranter i Kiev?

Carl Bildt’s kollega i Estland, Urmas Paet, hade i alla fall information om detta från Kiev som han delade med sig av till EU’s High Representative of Foreign Affairs and Security Policy, Catherine Ashton. Deras samtal blev avlyssnat (förmodligen av Janukovitj-trogna i Ukrainska underrättelsetjänsten, SBU), inspelat och upplagt på nätet.

Breaking: Estonian Foreign Minister Urmas Paet and Catherine Ashton discuss Ukraine over the phone

Det finns flera andra tunga bevis för att krypskyttarna inte kom från den Ukrainska polisen. Ett team från programmet ”Monitor” i den tyska TV-kanalen ARD, har gjort en grundlig sammanställning av dessa bevis.

Se deras inslag här (det är på tyska, så om du inte förstår, titta på videon tillsammans med någon som kan det språket):

Här är flera andra video-bevis för att det inte var polisens krypskyttar som stod för dödandet i Kiev:

Det kanske mest talande argumentet är dock att den nya regimen i Ukraina inte har offentliggjort något resultat av den undersökning de inledde tillsammans med, bland andra, experter från Scotland Yard i England.

Det är också anmärkningsvärt att ingen av de västerländska sponsorerna av statskuppen i Kiev, inklusive Sverige, har propsat på något offentliggörande av en opartisk utredning om vilka som utförde och låg bakom massmorden i Kiev under statskuppen där 19-22 Februari 2014.

Minst en svensk ny-nazist deltar i inbördeskriget och var en av krypskyttarna på Majdan torget.

Den nynazistiske lego-soldaten (Mikael Skillt) från Sverige var (enligt hans egen uppgift i friatider.se) en av krypskyttarna som mördade både polis och demonstranter i Kiev (samt även att senare ha varit inblandad i nedskjutningen av ett civilt flygplan). Han var definitivt inblandad när Kolomoiskiy's ny-nazist bemannade AZOV-bataljon attackerade civilister och självförsvarsmilitär i Marioupol i slutet av Maj.wantedposter

https://www.instapaper.com/read/499487394

I videon nedan så redogör Skillt för sitt förhållande till Sveriges Utrikesminister och hur han ämnar söka hjälp hos Svenska ambassaden. Videon är inspelad under Mars månad efter det att Skillt fastnat i en polis-kontroll på väg till Kharkov för att hjälpa till att kväva eventuellt motstånd där mot juntan i Kiev.

Vid 2:50 minuter in i videon så svarar Skillt så här på frågan om han tänker söka hjälp hos Svenska Ambassaden (fritt översatt från den Engelska som han använder i intervjun): “I mitt fall så ska jag gå till ambassaden och jag tror att vår utrikesminister Carl Bildt kommer att ta detta vidare.”

Om Skillt verkligen uppsökte Sveriges Ambassad i Kiev, så verkar det i alla fall som om de inte försökte att förhindra hans vidare mördande i juntans och Carl Bildt's namn.

I stället för att fördöma en odemokratiskt genomförd väpnad statskupp så stod glädjen högt i tak (enligt deras ”tweets”) hos Carl Bildt och andra EU-ledare efter de avgörande händelserna i Kiev. Ukrainas korrupta president var störtad. Han hade flytt landet och därmed avsagt sig sitt ämbete. Demokratin hade segrat och arbetet med att införliva Ukraina i den nya ekonomiska världsordningen kunde starta på allvar.

Ryssland blev i svensk och ”västerländsk” mass-media utpekad som boven i dramat om Ukrainas ljusa framtid inom EU’s ”Östliga Partnerskap” (EaP).

Försvarssamarbete med NATO var en del av innehållet i EU-avtalet.

Carl Bildt flitiga bloggande (carlbildt.wordpress.com) ger en god inblick i hur han såg på Rysslands agerande före och efter president Janukovitjs vägran i Vilnius (i November 2013) att underteckna anslutningsavtalet med EU. En vägran som fick den USA-sponsrade oppositionen i Ukraina att gå över till ”plan B”, innebärande en upptrappning av våldet av demonstranterna på Maidan med hjälp av inhemska och importerade fascister och nynazister.

Tyvärr så utlämnar Carl Bildts blogg-inlägg en hel del fakta. Till exempel så undviker han helt att nämna de säkerhetspolitiska paragrafer som fanns insmygna i anslutningsavtalet. De skulle i praktiken innebära att Ukraina överlämnade hela sin militär- och säkerhets- politik till NATO.

Denna artikel av Carla Stea, publicerad på globalresearch.ca, ger en god sammanfattning av denna del av EU avtalet.

Ryssland var öppen för tre-partsförhandlingar om den ekonomiska delen av EU-avtalet.

Rysslands erbjudande om att köpa Ukrainska statsskuldpapper för 15 miljarder US-dollar samt fortsatt och utökad rabatt på gas-priset var konkret och utan direkta villkor. Ukraina hann till och med få 3 miljarder innan kuppen ägde rum.

EU-avtalet innehöll inga avtal om pengar. Endast ett informellt löfte om IMF lån efter uppfyllandet av vissa villkor.

Det som Carl Bildt säger om att Putin ville ha med Ukraina i den tull-union som var på väg att bildas mellan Ryssland, Vitryssland och Kazakstan är sant. Det var dock inget villkor för de 15 miljarderna och det låga gas-priset.

Ryssland hävdade hela tiden att Ukrainas ekonomi, som till stor del var beroende av handeln med Ryssland, skulle försvagas om Ukraina anslöt sig till EU’s Östliga Partnerskap (EaP) i dess föreslagna form. Man ville därför få till en dialog om hur Ukraina skulle kunna ”äta en del av EU-kakan” men ändå behålla delar av de existerande handelsvillkoren med Ryssland.

Detta var dock något som EU inte ville lyssna på. För EU var valet för Janukovitj allt eller inget.

Och då valde den Ukrainska presidenten inget. I alla fall för tillfället (var tanken).

[I detta sammanhäng är det intressant att notera att det avtal med EU som Ukrainas nya president, Poroschenko, skrev under i Juni 2014, inte innehåller klausulerna om samordning av Ukrainas militär- och säkerhets- politik med NATO. Det lämnar därmed dörren lite på glänt för trepartsförhandlingar om tarifferna mellan Ukraina och Eurasia unionen.]

Statskuppen i Kiev var regisserad av Amerikanska UD och CIA

Kuppen i Kiev var väl förberedd. Visa av erfarenheterna från den “Orange Revolutionen” några år tidigare, så var man nu bättre förberedd. En sådan förberedelse var att utbilda Majdans ledare under en täckmantel av “tech-camps” inom områden som disponerades av USA:s Ambassad i Ukraina. Rada-ledamoten Oleg Tsarev beskriver detta i ett tal i Radan i November 2013:

Den tillfälliga regering som bildades i Kiev efter kuppen var hopkokt av USA’s statsdepartement efter den modell som diskuterades i ett avlyssnat och publicerat telefonsamtal från 6 Februari mellan USA’s vice-statssekreterare Victoria Nuland och Amerikas ambassadör i Ukraina, Geoffrey Pyatt:

Den tillfälligt tillsatta regeringen kom att innehålla ett stort antal representanter för partier som tidigare klassificerats av EU som nynazistiska.

Aftonbladets Martin Aagård, beskriver ganska korrekt det mest rumsrena partiet, Svoboda (Frihetspartiet), i detta inlägg från December 2013: http://www.aftonbladet.se/kultur/article17976253.ab.

För den som vill ha en ännu mera utförlig beskrivning av hur Ukrainas “liberaler” har skrivit om historien så har Per Anders Rudling skrivit en utomordentlig artikel om detta. Du kan läsa och ladda ner den här:

https://www.academia.edu/2481420/_The_Return_of_the_Ukrainian_Far_Right_The_Case_of_VO_Svoboda_in_Ruth_Wodak_and_John_E._Richardson_eds._Analyzing_Fascist_Discourse_European_Fascism_in_Talk_and_Text_London_and_New_York_Routledge_2013_228-255

Högra Sektorn är dock det mest extrema och radikala nationalist partiet. Det var medlemmar från Högra Sektorn som, tillsammans med de inhyrda krypskyttarna, stod för det våld som möjliggjorde och avgjorde statskuppen.

Ledaren av Högra Sektorn, Dmytro Jarosj, blev belönad med posten som andreman i nationella säkerhetsrådet i övergångsregeringen, en post som han fick behålla även under den nyvalda presidenten, Petro Porosjenko.

I stället för att bli avväpnade efter kuppen, så blev flera tusen av de mest våldsamma medlemmarna i Högra Sektorn erbjudna plats i ett nytt national garde som skulle användas för att ”skydda revolutionen”. Tydligen litade man inte på militären och den nya regeringen hade redan upplöst kravall-polisen ”Berkut”.

De element som av olika anledningar (framförallt för att de ansågs alltför extrema och psykopatiskt fanatiska) inte platsade i national gardet, blev anställda av regionala oligarker (t.ex. Ihor Kolomoyskyi, guvernören i Dnepropetrovsk) och politiker (t.ex. Oleh Ljasjko, ledaren av det Radikala Partiet och tredje-pristagararen i det senaste president racet) i deras regionala privat-arméer.

Politiker och Rada-medlemmar, kända för sin rysslandsvänlighet, blev trakasserade och uteslutna från sina ämbeten.

En av de första nya lagar som gick igenom parlamentet var att förbjuda Ryskan som ett av två officiella språk. Den lagen stoppades dock av interims-presidenten. Förmodligen tyckte till och med dock-teater-cheferna i USA att deras marionetter gick lite för fort fram. Senare, i den nya Presidenten Porosjenkos, förslag till ny författning, så blev det Ryska språket igen degraderat till endast ”lokal användning”.

Alla Ryska TV-kanaler förbjöds också i hela Ukraina.

Vad fick Putin och Ryssland att agera på Krim?

En ny regering tillsatt av USA (och till en mindre del av EU) för att underteckna EU-avtalet (som skulle ha gett NATO fritt fram) och med betydande inslag av fascism och nynazism med rysslandsfientlig inställning, var nog för president Putin att genast ta ett beslut om att säkra Krim-halvön och flottbasen i Sevastopol.

Efter en snabbt organiserad folk-omröstning på Krim och i Sevastopol så tog de nya ledningarna där beslutet om utträde från Ukraina och att söka medlemskap i den Ryska Federationen.

Det är sant att Ryssland använde sina trupper i Sevastopol för att skydda folkomröstningen. Men icke desto mindre och även om Carl Bildt och andra skrek ”foul”, så kunde ett antal internationella observatörer konstatera att den genomfördes korrekt och i god demokratisk ordning.

Att ett hot från de Ryska trupperna i Sevastopol skulle ha påverkat omröstningen till fördel för frigörelsen från den nya regimen i Kiev, är en myt påhittad av Carl Bildt och hans kumpaner i väst.

Faktum är att ända sedan samövningarna mellan NATO och Ukraina startade i 1997, folket på Krim hade demonstrerat sitt missnöje med NATO’s närvaro där. Efter en kulminering under ”Sea Breeze” 2006, så drog man ner på antalet NATO-enheter baserade på Krim under dessa årliga återkommande övningar.

En käpp i hjulet för NATOs utvidgning

Överraskningen (och besvikelsen) hos företrädarna för USA-eliten och dess agenter inom EU var total. Krim med Sevastopol var ju kronjuvelen i deras erövring av Ukraina.
USA hade investerat mer än 5 miljarder dollar i det ambitiösa projektet för att flytta fram NATO’s positioner ännu tätare inpå Ryssland. Och nu hade Putin förstört deras planer på att ta över Rysslands enda flottbas i Svarta Havet.

Rysslands support till Krims frigörelse från Ukraina och deras acceptans av Krim och Sevastopol in i Ryska Federationen, gav Rysslands-hatare som Carl Bildt massor med ammunition.

”Man kan inte göra så i dagens Europa”, ekade från Bryssel, Stockholm, Berlin och Washington. Deras support för Kosovos frigörelse från Serbien för inte så länge sedan var helt bortglömt.

I själva verket var Krims frigörelse från Ukraina ett strålande exempel på folk-demokrati i praktiken.

President Putin framförde argumenten bakom Rysslands beslut i sitt historiska tal den 18 Mars till ledamöterna i Rysslands båda kamrar. Så här sade han (i min översättning) om Rysslands flottbas i Sevastopol:

”Jag kan helt enkelt inte föreställa sig att vi skulle resa till Sevastopol att besöka NATO sjömän. Naturligtvis, de flesta av dem är förträffliga killar, men det är bättre att ha dem komma och besöka oss, att vara våra gäster, snarare än tvärtom.”

Den som verkligen vill sätta sig in i hur President Putin och Ryssland ser på händelserna i samband med kuppen i Kiev bör ta sig tid att läsa hela Putins tal från den 18 Mars 2014. Det finns i Engelsk översättning på Kremlin.ru.

Jag hade förmånen av att se direktsändningen av talet tillsammans med vänner i Moskva. Det var en starkt känslosam upplevelse som fick både mina och mina vänners ögon att tåras. Och då ska ni veta att mina ryska vänner inte är/var oförbehållsamt positivt inställda till Putin.

Representanter från USA och EU, med Carl Bildt som en av de mest bombastiska, fördömde naturligtvis Rysslands support för Krims och Sevastopols frigörelse. De Ryska argumenten förringades och förlöjligades som fantasier och svepskäl. Det fanns minsann inga nynazister i den nya Ukrainska regeringen!

Rysslands farhågor besannades på ett tragiskt sätt i Odessa.

Tyvärr så blev strax Rysslands farhågor snart både besannade och uppenbara (i alla fall för opartiska bedömare).

Den 2 Maj attackerade ligister från Högra Sektorn, tillsammans med en mobb av fotbollshuliganer från oligarken Ihor Kolomoyskyis fotbollsklubb i Dnipropetrovsk fredliga anti-Majdan demonstranter i Odessa. Minst 46 (det finns uppgifter om 106) fredliga demonstranter, varav många kvinnor och barn, blev mördade och innebrända.

Igen så uteblev kritiken mot den USA-utsedda ledningen i Kiev från deras sponsorer i väst.

Trots klara (och mycket otäcka) video-bevis på hur attacken på de fredliga demonstranterna gick till, så tyckte t ex Carl Bild (på sitt Engelska Twitter-konto) att de hade sig själva att skylla.

Sveriges Utrikesminister var nu inte ensam om denna förvrängda version av sanningen. Tyvärr spreds denna groteskt inhumana inställning både hos politiker och konventionell mass-media i Europa och USA.

Liksom vad gäller krypskyttarna i Kiev i Februari, så har fortfarande inte de Ukrainska myndigheterna presenterat någon fullständig utredning av händelserna. Och trots överväldigande video-bevis, så har ingen av de skyldiga ännu blivit fängslade.

Se denna sammanställning av av fakta om vad som verkligen hände under Odessa-massakern (på Engelska): http://therussophile.com/the-truth-about-the-odessa-massacre

Massakern i Odessa en vändpunkt i motsättningarna mellan den mestadels Ryssvänliga befolkningen i Östra Ukraina och den nya regeringen i Kiev.

Många vägrade att acceptera den nya regeringen dominerad av, inte i procent men i uppenbar makt, de fascist- och nazist- inriktade organisationer som USA och EU hade utnyttjat för att genomföra statskuppen.

Massakern i Odessa, kvävde (både bildligt och bokstavligt) anti-Kiev rörelsen i Odessa regionen.

Kharkov och Dnipropetrovsk, två andra regioner Ukrainas östra del, var under kontroll av oligarken Kolomoyskyi och hans privata arme med legosoldater (med svenskt inslag). Försöken till anti-Kiev demonstrationer i dessa två regioner, kvävdes därför i sin linda.

Oppositionen mot den nya interims-regeringen var starkast och mötte inledningsvis minst motstånd i Luhansk och Donetsk regionerna.

Inbördeskriget startade när den nya kupp-regeringen bestämde sig för att bruka våld mot demonstranter i Donetsk och Luhansk.

Liksom som under demonstrationerna i Kiev, så ockuperade demonstranterna i Luhansk och Donetsk administrativa byggnader i regionernas huvudstäder och andra större städer.

Till skillnad från demonstrationerna i Kiev så bestämde sig den nya regeringen nu för att bekämpa demonstranterna i Luhansk och Donetsk med våld.

Ivrigt påhejade av sina sponsorer i väst, satte interimsregeringen i Kiev in det nybildade Nationella Gardet mot de, så här långt relativt fredliga, demonstranterna i en, vad de kallade ”Anti-Terror-Operation” (ATO).

Nationella Gardet var bildat för att ge aktivisterna från Högra Sektorn en legal status att bära vapen kunna fortsätta terrorisera oliktänkande på vägnar av den nya regeringen som uppenbarligen inte litade på att soldaterna i den reguljära armén skulle vara villiga att mörda sina grannar.

USA och EU, med Sverige som en av de största påhejarna, gav klartecken till våldet i öst. Detta uppenbara hyckleri av de som tidigare anklagat och fördömt Janukovitjs för att använda våld mot demonstranterna i Kiev, fick ingen uppmärksamhet i svensk massmedia.

Carl Bildt, med svensk massmedia som megafon, beskyllde i stället Ryssland för att vara skyldiga till aggressionen i öst.

Hur en felaktig världsbild är på väg att föra Sverige ”på fel sida om framtiden”.

Uttrycket att vara ”på fel sida om historien” har använts flitigt av amerikanska politiker om Ryssland.

Frågan är dock om inte Sveriges utrikespolitik är på väg att ta Sverige på fel sida om framtiden.

Jag kommer att behandla närmare i del 2 i denna serie om Sveriges roll i det Ukrainska inbördeskriget

För den som känner lite om Rysslands historia och deras nuvarande politik under president Putin, är det inte möjligt att sätta ett likhetstecken mellan Ryssland av idag och Sovjetunionen under Stalin, något som ofta görs i generaliseringar av, bland andra, Carl Bildt.

Det verkar som om Bildt ser Ryssland som en direkt arvtagare till Sovjetunionen. Detta är en väldigt simpel och mycket farlig världsbild för en Svensk utrikesminister.

Enligt Carl Bildt och Amerikanska UD så var Ryssland redan skyldig till allt negativt i Ukraina sedan upplösningen av Sovjetunionen.

Sanningen är att Ryssland idag har en helt annorlunda politik, både inrikes och utrikes. Att skrämma oss med Rysk aggression och planer på att ”återupprätta ett imperium” är helt befängt och fyller uppenbarligen ett dolt syfte.

I själva verket har Ryssland knappast lagt sig i Ukrainas inrikes-politik sedan upplösningen av Sovjetunionen 1991. Det faktum att de flesta i Ukraina talar Ryska och många har Ryskt påbrå, gör dock att många påverkas av Ryska TV-program och kan se hur Ryssland utvecklats annorlunda än deras eget land.

palme-stoppa-usaSveriges förändring från Olof Palmes neutrala “världssamvete” till att ha blivit en USA-styrd promotor av den nya världsordningen är bara att beklaga. Jag trodde aldrig den dagen skulle komma då jag skulle säga att jag saknar Olof Palmes utrikes- och säkerhets- politik.

Jag är också förvånad över hur svensk massmedia gör sig medskyldiga till den hatkampanj mot Ryssland som kan komma att leda till ett tredje världskrig.

Med detta så avslutar jag den första delen i serien av inlägg om Sveriges roll i Ukrainas inbördeskrig.

Om du har läst så här långt, så tala gärna om (i kommentarerna nedan) vad du tycker och/eller vilka frågor du vill ha svar på i nästa del i denna serie av inlägg om Sveriges roll i Ukrainas inbördeskrig.

Här är annars lite av det planerade innehållet i del 2.

  • Varför sponsrade Swedbank Jatsenjuk? Ville de kanske få till ett ”Baltiskt scenario” där de kunde bli de verkställande bankirerna för den Nya Världsordningen?
  • Enligt Viktoria Nuland så hade USA spenderat 5 miljarder dollar på att åstadkomma ett regimskifte i Ukraina. Dessa pengar slussades enligt känt mönster via ett antal Icke Statliga Organisationer (NGO). Varför var svenska statliga SIDA inblandad i flera av dessa och hur mycket av våra skattepengar gick till att skapa en nazist regim i Kiev?
  • Är inbördeskriget i Ukraina i själva verket också (eller kanske framförallt) en maktkamp mellan oligarker?
  • Vilkas intressen företräder Carl Bildt i Ukraina? (Det verkar i alla fall inte vara Svenska folkets)
  • Vilken roll hade (eller, förhoppningsvis, kan) Sverige kunnat spela i Ukrainas inbördeskrig?
  • Ryssland blir beskyllt för “aggression”, men vilket hot utgör Ryssland egentligen för Sverige?

För att bättre kunna förstå vad som verkligen ligger bakom händelserna i Ukraina, så måste man höja blicken till en världsomfattande geopolitisk nivå. Här är några länkar till böcker och artiklar som kan komma att ändra din världsbild:

FULL SPECTRUM DOMINANCE

Soviet Fates and Lost Alternatives (speciellt kapitel 5-7!)

The Creature from Jekyll Island: A Second Look at the Federal Reserve 5th (fifth) Edition by Griffin, G. Edward published by Amer Media (2010) Paperback

För en väldigt bra sammanfattning av situationen i Ukraina, lyssna på denna intervju med David Stockman:

 

, , , , , , ,

4 Responses to Sveriges Roll I Ukrainas Inbördeskrig – Del 1

  1. epi 2014-08-25 at 16:31 #

    Tack för detta. Intressant att du skriver om just Sveriges roll. Läser inte svenska medier längre men har annars ungefär samma info som du. Ett litet ljus i mörkret är hjälpsändningarna, förutom det avgörande humanitära värdet, tillsammans med uttalandet från ryska UD också ett asymmetriskt genidrag. Waging peace… ord och inga visor.

    http://www.mid.ru/bdomp/brp_4.nsf/e78a48070f128a7b43256999005bcbb3/8cbbd5bfe558c6e344257d3c003d4df0!OpenDocument

    • admin 2014-08-25 at 16:35 #

      Hej Erik, “Waging peace” – bra uttryck!

  2. epi 2014-08-26 at 07:14 #

    Ja, waging peace gjorde man också i Syrien och undgick med nöd och näppe katastrof. Om det funnits någon anständighet hade Putin/Lavrov fått fredspriset för det istället för städpersonalen från OPCW, som så vitt det ser ut raskt vidaresände Assads kemvapen till den kalabriska maffian.
    http://www.globalresearch.ca/syrias-chemical-weapons-stockpiles-to-be-transferred-to-the-italian-mafia/5369399

    Men det finns ingen anständighet, här hos oss. Ghouta visade sig vara en falskflagg, “rebellerna” försedda via Turkiet och “the limited strike” man planerade helt utan proportioner,
    http://www.globalresearch.ca/seymour-hersh-unearths-more-lies-on-syria/5376863

    Jag vet egentligen väldigt lite om Ryssland men läser vad Putin säger och ser vad som görs. I det framstår han som världens ende statsman, vilket är en tragedi.

  3. Erik T 2016-10-07 at 12:35 #

    Att USA investerade 5 mdr dollar i statskuppen i Ukraina är allmänt känt bland oss om är intresserade av politik. Hur är det med de 37 ton guld ur Ukrainas guldreserv, som man kan läsa om ibland, att den nya regimen lät transportera ut ur Ukraina, förmodligen till USA? 37 ton á 300 kr/gram = ca. 1,31 mdr dollar. Inte fullt betalt för “jobbet”. Vilka lade beslag på guldet?

Kommentera