Ingenting är sant, ingenting.
Rapporteringen i svensk huvudmedia om kriget i Ukraina har enat Sverige i en hatstorm mot Ryssland och allt ryskt, gemensam i hela det s.k. Väst.
De få av oss som har valt att hämta information om konflikten i Ukraina från flera, alternativa, källor upplever dock en smärtsam splittring med kära släktingar och vänner.
Varje försök att dela någon annan berättelse än den som förmedlas av SVT/Expressen/Aftonbladet/DN, etc. riskerar att splittringen övergår i ren fiendskap.
Även normalt förnuftiga personer befinner sig i en kollektiv känslobubbla skapad av den mest påtagliga (och framgångsrika) psykologiska krigföringsoperation som någonsin ägt rum i Sverige.
Kanske Marias förvandling från en liberal anti-krigs demonstrant till att förklara kriget försvarbart, kan inspirera dig till att öppna dina sinnen för annan information än de emotionella lögnerna som sprutas ut genom huvudmedia?
Intervjun i videon är gjord av britten John Mark Dougan och publicerad på hans YouTube kanal.
Den svenska texten är autogenererad av YouTube och transkriberad i inlägget under videon.
Notera att Maria, som ryska, boendes i Ryssland, så starkt påverkats av media i väst att hon trodde mera på lögnerna där än på fakta i rysk media.
Notera också kommentarerna från Thomas Roper (1min 44sek) om hur vi påverkas av känslomässigt vinklad propaganda och rannsaka din egen situation.
Här är videon, se den i sin helhet
JMD: Okej. Jag sitter här med den underbara Maria eller Masha (Masha är vad man kallar vänner som heter Maria). Hon var min översättare i Donbass när jag åkte dit förra gången. Nu, varför var hon min översättare i Donbass? Varför valde jag specifikt henne?
Anledningen till att jag valde henne är att hon är en övertygad liberal. Hon är en antikrigsdemonstrant.
Och hon hade en uppsättning uppfattningar om den här konflikten som jag inte trodde var sanna. Och allt jag sa till henne trodde hon inte heller att det var sant. Hon trodde att allt jag sa var rysk propaganda.
Och jag trodde att allt hon sa var västerländsk propaganda. Så jag gav henne en utmaning, att följa med mig och se själv. Och det blev en mycket intressant resa. Så vi ska prata med Maria och få hennes intryck. Och vi kommer att få se slutsatsen av vad som hände.
Så nu ska jag notera att i början av resan på vägen ner hade vi flera meningsskiljaktigheter om vad som verkligen hände. Och jag sa: “Vet du vad? Vi ska träffa min vän Thomas Roper”. Thomas, för er som inte känner Thomas. Han är en mycket produktiv geopolitisk författare.
Han har skrivit sju böcker. Han är en otrolig journalist. Och han har varit i Donbass lika många gånger som jag. Och han är mycket bättre på att uttrycka sig för mig.
TR: Jag trodde att han skulle kunna prata med Maria och kanske hjälpa henne att hitta någon mening.
Inte förnuft, men, du vet, kanske försöka hjälpa henne med sina tankar, för hon kämpade verkligen mycket. Thomas: Mitt intryck av de ryska killarna och tjejerna eller vad det nu var påverkades av vad jag kallar den västerländska propagandan, eftersom det fanns många, många känslor och inte riktigt många argument. Så hon berättade bara känslomässigt för mig vad hon kände. Och när jag försökte förklara saker och ting kom det inte riktigt fram.
Detta är ett normalt sätt, som jag ser väldigt ofta i Ryssland, men också med västerländska människor. Det är normalt eftersom det är så den västerländska propagandan fungerar. De trycker bara på känslorna. Och när man är känslomässig kan man inte ha en riktig faktabaserad argumentation. Så i slutändan tänkte jag på något sätt bara att okej, du kommer att få se det själv i Donbass.
Detta var väl, vid vissa punkter kanske jag kunde få henne att tänka, men jag kunde inte riktigt övertyga henne. Så samtalet avslutades på något sätt med orden: Och sedan sa jag: “Okej, du går och vi pratar efteråt”. Men det är det som är problemet egentligen, att den västerländska propagandan är känslomässig. Så och du vet det här själv, när du är rädd, när du hatar någon, när du älskar någon, är du inte redo för känslor. Om vi vet detta från många historier bara i privatlivet, när någon förråder dig men du älskar personen, kan du inte lyssna på argument.
Och det är så känslor fungerar och det är så den västerländska propagandan fungerar. De visar känslomässiga bilder, berättar känslomässiga historier, och detta stänger av det analytiska tänkandet och det är vad som händer.
Och hon var ett exempel på detta. Så jag kunde inte riktigt övertyga henne. Absolut inte på något sätt.
Men jag avslutade samtalet med att säga: “Du är en duktig flicka och vi pratar när du kommer tillbaka”.
Maria: Okej, John, låt oss börja från början. Okej. Bara som bakgrundsinformation, om du vill, för det är inte bara sant för mig själv, det är sant för miljontals människor i Ryssland, förskräckta av detta krig. Vi har alla band till Ukraina.
Antingen är det blodsband eftersom det är familjemedlemmar eller vänner, eller både och. Det är oskiljaktigt.
Vi är samma människor. Om någon från Ukraina hörde detta nu skulle de förmodligen förneka det så kraftigt som möjligt. Men vi är faktiskt samma personer.
Vi växte upp med samma filmer, samma musik och samma litteratur. Vi tycker om samma mat. Vi har samma kulturella referenser. Vi är verkligen så nära varandra som nationer som det bara kan vara möjligt. Kriget mot Ukraina är det mest fruktansvärda som kan hända.
Jag har ärligt talat inget ordförråd för att beskriva det eftersom det helt enkelt inte borde existera. Så dessa ord existerar inte i mitt språk eller i det engelska språket eller i något språk, tror jag, för det är helt enkelt bortom vår förmåga att föreställa oss att vi skulle kunna gå med krig mot Ukraina från, som vi säger på ryska, varje järn, varje dag hör vi hur detta krig, hur dessa fasor, hur denna aggression är omotiverad, hur Ryssland blev galet, hur Ukraina lider, hur det är helt oförtjänt, oprovocerat, orimligt och hur det inte finns någon förlåtelse för någon som är ryss.
Hur vi alla 150 miljoner av oss stöder det. Vilka hemska människor vi är, allt detta. Ja, ni vet.
Ja, naturligtvis. Jag tror att alla alla vet att jag inte har några exakta siffror. Jag tror inte att någon har det. Men enligt olika utvärderingar och de varierar från 200 tusen till 2 miljoner människor som flytt från Ryssland sedan krigets början. Och jag vägrar att kalla det för en specialoperation.
Det är krig. Okej. Du vet, de flydde Ryssland, precis som ukrainare flyr Ukraina Bara de flyr för att de inte kan stanna här längre. De kvävs här. De ser Z:n på bilar och på reklamskyltar, till och med på strumpor, för Guds skull, på allt.
Och det får en att känna sig som om man inte har någon luft. Man kan inte se detta. Du kan se detta. Det är outhärdligt fysiskt. När det började flydde jag till Fjärran Östern för att arbeta på ett rehabiliteringscenter eftersom det skulle innebära att jag skulle stanna inne på rehabiliteringscentret och jag skulle inte gå ut och inte utsättas för dessa Z:n.
Och det var det enda sättet att överleva det, i princip för jag vet inte. Det är som att man känner att man måste gå ut genom fönstret för man kan inte leva genom det. Detta är vad som görs mot Rysslands folk, av media, av nyheterna, av denna kontinuerliga berättelse om att vi är jag kan säga “den onda killen”, men det täcker inte det. Det är jag vet inte, 1 procent av vad vi är. Det stämmer.
I världens ögon. Det är vad det är. Det är det som är det. Så detta var början för mig. Någon gång i april, tror jag att det var, skickade du mig undertexterna att översätta från flera intervjuer som du tog i Mariupol och jag lyssnade på vad folk sa, försökte förstå det, försökte förmedla det de sa på bästa möjliga sätt.
Och det var väldigt mycket som om jag lyssnade på den ryska sidan av propagandan. Det fick mig att känna att, vänta lite, det stämmer inte. Och de kunde inte vara propagandamänniskor eftersom de bara är enkla människor på gatorna. De är inte skådespelare. Det är uppenbart att de inte är skådespelare.
Och det blev en mycket allvarlig fråga i mitt huvud senare. Sedan någon gång i början av juli tror jag att det var en vän till mig som bad mig hjälpa honom att hämta sin bror, som var från Volnovakha.
Det är en stad mellan Mariupol och Donetsk för att få den här personen utanför Ryssland eftersom han lyckades lämna Ukraina, lämna Donbass genom Krim. För att få ut honom till Tyskland. Så vi utarbetade rutten för den personen.
Och naturligtvis träffades vi i Moskva och jag pratade också med honom. Och återigen fanns det ytterligare ett förstahandsbevis och en annan sammandrabbning. Så jag var tvungen att ha mina svar, för vad jag var säker på var sanningen, eftersom jag vägrade att tro på något som Ryssland sa, någon ryss, allt var som, åh, nej, det är bara rysk propaganda, det är bara lögner. Jag tenderar att tro på vad västvärlden säger. Det var mina källor och det jag fick från dessa intervjuer som du skickade för att översätta och det som den här killen sa stod i absolut kontrast till vad jag fick från alla andra källor.
Så när du sa att du skulle gå in och behöva en översättare sa jag: “Du kan naturligtvis välja, men välj mig. Jag är en bra översättare.
JMD: Det är du.
Maria: Nåväl. Så jag befann mig i en situation där jag visste att jag inte kan fortsätta längre utan att få mina frågor besvarade, jag var tvungen att veta.
Och Thomas frågade mig: “Hej, de bombarderar Donetsk, de har minor, fjärilar som ligger runt omkring. Det är farligt. Är du inte rädd för att åka dit? Och jag sa, Thomas, jag bryr mig inte. Jag måste veta, för att inte veta är värre.
För att inte veta är garanterat tvivel och frustrationer och rädsla och skam. Jag menar, det är en otrolig skuld som vi alla känner. Det är skam. Det är som om man skäms för den man är bara för att det är ens pass, bara för att man är född i det här landet och detta är ens medborgarskap och man ska känna sig skyldig och skämmas för det.
Det är outhärdligt.
Jag var tvungen att gå. Ja. Så jag är mycket tacksam för att du fick det att hända.
JMD: På vägen nästan till gränsen blev hotellet där vi hade bokat rum bombat. Och på en av era, jag antar, pro-ukrainska kanaler, skulle ni kalla den det?
Maria: Låt oss säga antirysk kanal.
JMD: Okej, på en av era antiryska kanaler lade någon ut en video om att det i princip var en bluff och att de använde skådespelare för att visa. Hur de använde skådespelare för att visa att det fanns döda kroppar där, att det faktiskt inte finns några döda kroppar, utan att det är skådespelare och dåliga skådespelare som spelar de döda kropparna och rör sig. Nu. Och så.
En av de första saker som vi stötte på, antar jag, var att jag var tvungen att springa, vi sprang runt och letade efter en mikrofonkabel och vi gick in i en affär och där fanns en kvinna som var ganska förtvivlad.
Maria: Ja, vi gick till marknaden eftersom det är som en elektronisk marknad. där om du behöver hitta något är det det enda stället.
Där man kan ha förhoppningar om att hitta det. Ja, det stämmer.
Och vi frågade runt efter den där kabeln och som det alltid går, folk blir intresserade för att vi har en utlänning. Så alla blir involverade i en konversation. Och det fanns en tjej som var riktigt upprörd och som också gick igenom allvarliga personliga problem. Och hon såg mig som en slags rådgivare, antar jag, något sådant. Så hon berättade och vi pratade en hel del och hon sa: “Jag har precis förlorat en person, en vän.
Tydligen hade hon en vän som gick förbi hotellet. Och när det bombades och den personen dog och personens treåriga dotter dog också. Ja, kanske. Kanske fanns det exakt den personens kropp på den här videon. Videon filmades från hotellets insida.
Så som en övervakningskamera. Kanske. Jag vet inte. Jag är ingen expert. Jag skulle inte kunna avgöra det.
Och jag frågade om det, och jag fick veta av dem som sysslar med det varje dag att det är normalt att som de säger, färska lik ibland rör sig.
Visst. Absolut. Det händer. Och tydligen var det detta som fångades av kameran i den här videon.
Ja. Men cynismen i det som, hej, se, det är en skådespelare när någon förlorat livet. Det är vansinnigt. Det är vansinnigt.
JMD: Låt oss tala om när vi faktiskt kom till Donbass, när vi kom till Donetsk och Lugansk, vad var det första som slog dig?
Maria: Okej, det tog väldigt lång tid för oss att korsa gränsen. och hotellet var bombat och vi hade ingenstans att bo. Och det var redan relativt sent på kvällen.
Så John ringde sin vän, en annan journalist, Graham Phillips, som bor i Lugansk för närvarande och han var en underbar värd. Han sa, kom över till Lugansk och stanna i stället för Donetsk, åk till Lugansk och stanna där. Så våra första dagar tillbringade vi faktiskt i Lugansk. Han var värd för oss, vilket verkligen var supertrevligt av honom. Graham, om du tittar på det här, tack så mycket.
Du är underbar. Tack.
Vad jag försöker säga är att vi kom till Lugansk och allt var täckt av dessa Z:n. Varje fordon, varje busshållplats, i princip varje yta, alla bär chevrons med Z:n. Allt.
Förstå mig rätt, i mitt huvud är detta det nya hakkorset. Detta är tecknet på att Ryssland håller på att förvandlas till ett fascistiskt Tyskland. Och sedan åker vi till Donbass som vi, enligt nyheterna, förstör Och allt där är täckt med Z:n. Hur kan det vara möjligt om folk hatar oss så mycket, om vi är en sådan fiende, om vi är en sådan skurk, om vi är ett sådant monster att allt där är täckt med symbolen och symbolen får fullständigt stöd.
JMD: Det skulle vara som om judarna frivilligt gick omkring med en nazistisk symbol på sig, en sorts hakkors, en sorts hakkors.
Maria: Ja, något liknande. Det är inte logiskt. Jag tänkte: “Vad är det där?
Nästa dag åkte vi till Severodonetsk.
Och det är en stad som är i liknande skick som Mariupol när det gäller förödelse.
Det är fruktansvärt. Ändå, jag menar, har de inget vatten, ingen elektricitet. Nej, ingenting ännu. Det finns människor som stannade där, som bor där i källare.
Vi gick till en gård och det finns en lekplats för barn och gravar precis på denna lekplats precis där. Det var den första stora chocken jag fick när jag såg det live. När det inte är ett foto eller, jag vet inte, någon video som man ser på TV, utan när man ser det live. Denna lekplats och dessa gravar precis där och det finns människor där och de pratar med dem lite grann och inte en enda av dem uttryckte någon form av negativitet mot Ryssland. All negativitet var riktad mot Ukraina.
Det var en annan kolliderande information som var avgörande för mig, typ, hur kommer det sig att ni inte sliter mig i stycken? Jag är ryss. Det är mitt folk som gjorde det mot dig. Och i mitt huvud. Och svaret var: Nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej. Det är inte på det här sättet.
Och sedan upprepades dessa samtal i Mariupol, i Lugansk, i Donetsk, i Volnovakha. De upprepades på alla de platser som vi besökte.
Så det var det var en slags extrem omformning, om du så vill, för mig att acceptera detta. På den andra dagen (jag skulle vilja säga den andra dagen) hade vi ett möte med Vlad Deinego, killen som för närvarande är utrikesminister i Lugansk Folkrepublik, han var ansvarig för förhandlingarna i Minsk som pågick under alla dessa nästan åtta år.
Han var med vid varje möte och John var vänlig nog att säga vad ni skulle fråga honom om? Så de frågor som ställdes till den här killen var mina frågor. De kan verka naiva eftersom de kommer från en person som inte har någon aning. Jag hade ingen aning. Och det är sant.
Jag visste verkligen inte. Jag följde inte så mycket med.
Min attityd till det var som under alla dessa åtta år som föregick det från 2014, min attityd var som, detta är en intern ukrainsk verksamhet. Ryssland har inget med det att göra. Ukraina bör lösa det själv, låt dem lösa det med sig själva.
Och jag tittade inte djupt in i det. Det var deras affärer. Jag vet inte…
Jag lät dem vara. Hmm. Jag är verkligen inte stolt över det nu. Jag borde ha varit uppmärksam. Jag borde ha varit mer uppmärksam.
Så den här personen, Vlad Deinego, förklarade från början, för min första fråga var hur det kommer sig att folket i Donbass hatas så mycket att de förstörs fysiskt i princip under alla dessa åtta år? Varför hatas de så mycket? Det var en två timmar lång intervju med förklaringar om vad som hände.
Hur det kom till, hur det nådde denna punkt. Han gick verkligen på djupet.
JMD: Han var fantastisk. Och jag ska bara notera lite vid sidan om för mig, du vet, jag vet vilka svar jag vill höra. Men det viktigaste för mig är att visa den andra sidan… visa den andra sidan vad som faktiskt händer.
Och om jag använder mitt tankesätt kommer det inte att hjälpa något. Så jag ville se till att hon ställde sina frågor eftersom hon har samma inställning som många andra liberala antikrigsdemonstranter har. Så för mig är detta mycket viktigt att nå över gränserna och försöka besvara dessa frågor, att försöka ta bort några av de myter som sägs. Så okej. Så fortsätt.
Maria: Hur som helst fick jag den här förklaringen och hela historien om hur det utvecklades och hur det som började i februari i princip var oundvikligt. Det skulle ha börjat ändå förr eller senare. Det fanns verkligen inget annat sätt i den situationen. Ja. Vilket är galet.
Men jag måste acceptera det eftersom det verkligen var något oundvikligt.
Det är oundvikligt. Ja. Min fråga om orsakerna till hatet mot allt som är, mot folket i Donbass och nu mot alla som är ryssar kvarstår. Så och jag fick den frågan besvarad i en annan intervju som vi hade några dagar senare med den kille som är rådgivare, en rådgivare till ledaren för Donetsk Folkrepublik. Han hette Ian Gagin och är en högt uppsatt militär tjänsteman, en mycket kunnig person, en mycket smart kille.
Du vet, han hjälpte oss mycket. Vi åkte tillsammans till Mariupol för att leverera humanitär hjälp. Under resan gick han till en skola och hittade en massa böcker i skolbiblioteket och tog med sig dessa böcker och visade dem för oss. Och den här intervjun handlade om dessa fynd. Böckerna riktar sig till skolbarn från förmodligen sju år till dess att de slutar skolan.
De är alltså på olika nivåer. Från böcker med bilder eftersom små barn, som tänker i bilder, inte läser så mycket, men de minns bilder, till historieböcker och alla typer av analytiska böcker. Så det är, det är den litteraturen som behövs för utbildningen, och det är tydligt att det från tidig ålder sätts in i barnens hjärnor hur vi är fiender till Ukraina, att vi inte är broder-nationer som ryssarna tror, att vi har noll gemensam kulturell bakgrund som inte existerar, att vi är fiender, att vi ska hatas, att vi i princip avhumaniseras i deras ögon. Från tidig ålder och framåt. Tänk att se det för någon som gick i skolan och där lärde sig att ja, det var Kiev Rus Kievskaya Rus – Kiev Ryssland, att Kiev är moderen till alla ryska städer.
Det finns en sten i Kiev med en gravyr på den: “Härifrån började det ryska landet”, ni vet, och sedan ser man den andra sidan.
Vad man lär barnen i Ukraina. Och jag frågar fortfarande varför, varför, varför alla dessa lögner? Varför har man indoktrinerat allt detta hat? Och detta är anledningen till att det finns människor i Ukraina.
Jag känner inte alla av dem. Jag är helt säker. Precis som det finns olika ryssar, finns det olika ukrainare, inte alla, men det finns verkligen människor i Ukraina som stöder och har stött dessa bombningar av Donbass, denna eliminering av befolkningen där under alla dessa år. Det var svaret på varför det hände.
Okej, så vi åkte till Volnovakha till sjukhuset. Ja, förlåt. Så vi åkte dit. Vi åkte till sjukhuset.
Vi träffade läkarna.
Och hur kände du för den resan? I Volnovakha höll de 600 personer i källare. De höll dem som gisslan. De släppte dem inte. De lät dem inte gå.
De ukrainska trupperna. Jag är ledsen, men… Jag håller på att förvandlas till det här folket. Jag säger bara “de”. Ja, ja, ja, ja.
Ja, ja, ja, ja. De ukrainska trupperna höll dem som gisslan i sjukhusets källare.
Det fanns patienter, det fanns skadade människor. Det var civila som de kunde fånga och sätta dit. De var medicinsk personal, alla.
De var alla. De tillbringade månader i källaren. Vi gick runt i vissa områden i den här källaren. Såg var de sov, var de åt, hur de levde där.
Och de säger att det är omöjliga förhållanden. Samtidigt hittade de ukrainska trupperna förvaringen av droger på sjukhuset, bröt sig in i det kassaskåpet och blev själva höga på den där underbara cocktailen av adrenalin och opium, som gör dig orädd, som gör dig riktigt hög, som gör att du gör galna saker och inte bryr dig.
Mm. Jag är säker på att det är roligt. Så de sprang runt och sköt överallt genom.
… ja…
Det är helt galet. Det är som människojakt eller något. Jag kan tänka mig att det är helt galet vad de gjorde. Du vet, det är den typen av saker. Ja, och vid en viss tidpunkt när de retirerade eftersom de var i vägen för ryssarna och Donetsk-styrkorna.
Och de ville och sköt från stridsvagnen. De sköt direkt från stridsvagnen som fanns där. Och vi såg hålet i väggen som sköts till vänster för att se till att byggnaden rasade över de människor som befann sig i källaren. Civila, barn. De hade sex barn som föddes under de här månaderna i källaren, som nyfödda barn, alla bara för att dö.
Bara för att dö under… det som återstår av byggnaden efter att man skjutit mot den från en stridsvagn.
Vad är skälet till att förstöra ett sjukhus?
Det är ett sjukhus. De vet precis att det är ett sjukhus. De fick medicinsk hjälp av dessa läkare, även om de var ukrainare. Ja. En av de mycket intressanta saker som jag hörde när vi var där är att en av de skadade hade engelska som modersmål.
Så antingen amerikansk, kanadensisk eller brittisk, och han skadades inte dödligt, men till den grad att han inte kunde evakueras med resten av ukrainarna. Så de sköt honom i bakhuvudet. Ja. Titta, inte för att ta itu med släpandet av de sårade eller något, men de sa bara att det fanns flera kroppar och deras ansikten var vanställda, deras fingeravtryck var borttagna så att de inte skulle kunna kännas igen. De har inte gjort det.
Så de tog bort bevisen på det här sättet. De sköt bara ihjäl dem. De sköt bara av dem. Vilda. Um, ja.
Så det var sjukhuset. Det var sjukhuset. Vad mer? Eh, vad mer gjorde du på.
Den sista dagen åkte vi till frontlinjen till staden, till staden som heter Svyatogorsk. Och det är här de har aktiva strider.
Det är här som från cirka 4 500 personer, cirka 1 500 personer fortfarande är kvar. De gömmer sig i källare och någonstans och i kyrkor Det finns en stor kyrka där människor också gömmer sig, och de är livrädda där.
Tydligen fanns det två dagar tidigare en grupp journalister som filmade dem och lade ut det på nätet, och allt gick också till ukrainsk TV. Så folk blev igenkända och dessa människor har släktingar i ukrainska städer Kharkov nämndes säkert bland dessa städer.
Och nu jagas dessa släktingar till dessa människor och de säger att de är nummer ett som ska dödas. Så dessa människor är livrädda, inte bara för att de är måltavlor för krypskyttar, inte bara för att de fruktar för sina egna liv, utan också för att de fruktar, och kanske ännu mer, för sina släktingars liv, för sina familjer som befinner sig i Ukraina.
JMD: Ja. Det är för mig helt obegripligt. Det är något som är helt obegripligt. Så jag och Nikita från…
. ni har sett Nikita i mina tidigare videor från Buhanka-projektet och Masha, um, och en präst, Fader Andrey och en sjuksköterska Tatiana, Vi åkte alla till den här staden och när vi kom dit sa de: Ni kan inte lämna era fordon ute i det fria, för det kan bli bombat av drönare eller ni kan bli skjutna av krypskyttar.
Så vi var tvungna att rusa in med våra fordon fyllda med mat, ställa dem i ett garage för att lasta av allt och sedan rusa ut dem igen. Och jag måste säga att Maria är en klippa som är stabil. Vi gick på gatorna där det fanns krypskyttar 200 meter bort på andra sidan floden.
Vi skulle inte ha varit lätta att skjuta eftersom det finns förstörda byggnader i vägen, men risken var ändå mycket stor. Och, du vet, hon går längs med sin väst och tar liksom in allting, hon var helt fantastisk. När jag började resan sa jag till henne att jag bara tar med dig om du är objektiv och har ett öppet sinne.
Och det gjorde hon till 100 procent. Och vad var din känsla när du såg den staden?
Jag menar, bombningarna pågick inte långt från oss. Man kunde se all rök stiga upp. Vad kände du?
Maria: Det måste upphöra. Det måste upphöra på något sätt.
Jag vet inte vad som ska hända för att det här ska vara över, men det ska inte existera så här. Det är sant. Om jag kunde ta alla dessa människor och få ut dem därifrån skulle jag göra det. Om jag kunde ha någon sorts magisk täckning för att bara täcka bort dem så att de inte syns och att det inte är möjligt att skada dem genom den täckningen, skulle jag använda den. Man känner sig verkligen väldigt hjälplös även om man tar med sig humanitär hjälp, man tar med sig all denna mat, man försöker göra något, men man känner sig ändå så hjälplös mot detta brott.
Ja, det är sant. Så hur känner du dig? Man känner att man gör vad man kan.
Men man förstår också hela tiden att det är så lite och man vet att man måste återvända eftersom det inte alls är meningsfullt att vara någon annanstans. Man måste återvända.
JMD: Ja, det måste man. Och göra vad man kan. Och göra vad man kan. Ja, det är det. Jag vill inte göra en skamlös reklam här, men om ni vill donera pengar till de människor som vi kommer att göra fler humanitära resor kan ni skicka dem till min PayPal.
Jag kommer att få en kanin här där ni kan skicka bitcoin. Länken finns i beskrivningen nedan. Men ni vet att vi har begränsade medel. Vi har gjort en hel del saker. Vi fick mycket gjort. Vi använde allt vi hade.
Maria: Ja, ja, helt och hållet. Allt vi hade, tyvärr. Ja, det gjorde vi. Så på vägen tillbaka fick vi sova i bilen, vi hade inga pengar till hotell.
Vi hade inga pengar för hotell. Ja, ja. Så jag mådde inte bra. Men du vet, även så långt österut som Svjatogorsk…
. Så långt västerut. Jag menar ja, jag säger det hela tiden. Till och med så långt västerut som Svjatogorsk var, du vet, det var intressant eftersom folket sa att vi inte vill prata med er i kameran, filma inte våra ansikten. Men när vi blir befriade var det mycket specifikt.
När Ryssland har befriat oss och vi är säkra, då kommer vi att tala med er hela dagen om ni vill det. Det är det de vill. De vill att världen bara ska få veta när det är säkert för dem. Ja. Just nu tror de inte att det är säkert för dem och de är rädda.
De är livrädda för sina familjer. Ja, men de vill ha sitt oberoende. Hur märkte du detta? De vill De vill inte vara en del av ett land som de vill ha. De vill inte vara en del av Ukraina, det är säkert.
JMD: Så på vägen tillbaka, en annan sak som hon har läst på en massa av sina antiryska kanaler, det faktum att flyktingar behandlas så otroligt illa av ryssarna. Så jag bestämde mig för att stanna vid ett flyktingcenter. Och vi ringde, vi fick tag på direktören.
Vi gav dem bara, vad, 20 minuter i förväg.
Maria: Ännu kortare.
JMD: Vi gav dem 20 minuter i förväg. Så det är inte så att de kunde städa och göra allting i ordning. Vi gav dem 20 minuters varsel. Vad tyckte du om att besöka flyktingförläggningen?
Maria: Tja, det är som ett ganska hyggligt hotell, i princip.
Ja, det är verkligen trevligt. Det är rent, det är mycket väl genomtänkt. De har en bra matsal med riktigt bra mat. Jag menar, de äter bättre än vad jag gör.
Ja, jag vet. De har verkligen bra mat. Kantinen är en cafeteria. Ja, den kallas för matsal. Det heter kantine. Ja.
Eller man kan säga att det är en restaurang i princip. Ja, det är enkelt när det gäller matkvalitet är det en restaurang. Det är en restaurang. Det är en restaurang. Det är säkert.
Och de bor där så länge de behöver. Det finns ingen press eller någon tidsram inom vilken de måste flytta ut så de kan stanna så länge de behöver, det är gratis. Maten är gratis. De har ett sätt att hitta arbete, en del personer som jag pratat med har redan hittat jobb, så de kan försörja sig.
En av kvinnorna jag pratade med kom med sin son och hon har redan ordnat allt.
Så den 1 september kommer hennes son att gå i skolan i Voronezh. Allt är möjligt. Allt är ordnat. De åkte dit frivilligt De förklarade för mig hur det fungerar, för i västerländska medier sägs det bara att vi, vi onda ryssar, tar dem, sätter dem i bussar och tar dem till Ryssland för arbetsläger. Arbetsläger, vi äter dem levande, vi tar deras organ, vi tar deras pass och allt det där.
Nej, jag menar, man stannar inte vid något när det gäller detta och dessa lögner, ju värre de är, desto bättre. Så det är som om ni lägger in vad som helst där, det kommer naturligtvis att accepteras, för det är vi, de onda ryssarna. Det är vad vi gör, eller hur? Så det är ett riktigt trevligt ställe.
De är i riktigt bra förhållanden.
De kan göra vad de vill. De kan åka när som helst om de vill, eller så kan de stanna så länge de vill, om de vill. Och det är gratis. Deras enda uppgift var att ta sig till gränsen.
Vid gränsen fanns det bussar från olika städer för de var…. Kvinnan jag pratade med sa att de hade åtta städer att välja (från) vart de vill åka i Ryssland. Och hon valde Voronezh. Men det fanns åtta städer att välja mellan.
Och de fördes dit. Det var så det gick till. Det fanns en kvinna från Charkov som ständigt frågade: När ska ni ta mitt pass ifrån mig? Typ, varför skulle vi ta ifrån dig ditt pass? – Därför att jag hörde att man tar ifrån folk pass och sedan tvingar dem att arbeta och inte ger dem passen tillbaka så att de skulle motiveras att arbeta gratis eller något liknande.
Jag menar. Galet. Men det är vad man hör i västvärlden. Det är vad som står i medierna. Ja.
JMD: Så du som någon som såg allt som rapporterades i media, trodde på allt som rapporterades i västerländska media och var ganska antirysk och i början av detta mycket antirysk i början av detta, hur mycket av det du nu vet att du läste, hur mycket av det du läste som du nu vet är inte sant?
Maria: Allt detta. Andelen av dessa lögner, omfattningen av dessa lögner är mycket jämförbar med omfattningen av detta krigs fasor.
Det är så mycket cynism som är obegriplig. Den är helt enkelt vansinnig. Det finns inget ord av sanning i det.
Jag tänkte, okej, kanske, okej, kanske finns det överdrifter. Och, du vet, “sanningen är det första offret i kriget” Jag menar, det är en berömd fras, men kanske är åtminstone hälften av den sann. Men, ingenting av det är sant. Ingenting.
Så det var ett gott rött piller att veta att mitt land faktiskt inte är en skurk och att jag inte behöver säga “det landet” om mitt land. För det är mitt land och de gör är förklarligt.
JMD: Ja, det är det. Tack så mycket. Jag är helt säker på att den här intervjun kommer att öppna många ögon bara på grund av din bakgrund och.
Maria: .. Vi får se…
var vi var i början av detta äventyr och var vi är nu i slutet av detta äventyr. Det är faktiskt en ganska stor förvandling att se. Och jag såg hur hon förvandlades under hela resan och det var verkligen fantastiskt. Det var helt otroligt. Det är en absolut ögonöppning.
Och jag vet att jag kommer att åka tillbaka. På något sätt kommer jag att återvända. Ja, vi kommer att åka tillbaka, för jag behöver en bra översättare. Förresten. Hon är utan tvekan den bästa översättare jag någonsin har träffat i hela mitt liv.
Hennes ord är absolut flytande. Jag har aldrig sett något liknande i mitt liv. Hon är absolut briljant. Om någon behöver en översättare, ja, då måste ni killar sträcka ut handen efter henne. Hur som helst, John Mark Dougan, Och vi hoppas att du fann den här intervjun upplysande och se till att du gillar och prenumererar.
Tack så mycket.
