Det 30-åriga Kriget Mot Ryssland

Det 30-åriga kriget mot Ryssland pågår just nu.

USA’s och NATO’s proxy-krig mot Ryssland startade i Afghanistan 1979.

Kan det ta slut i Syrien i år?

Eller kommer vi att få uppleva (men troligen inte överleva) en upptrappning till ett tredje världskrig?

För den som idag ger sig in i den Svenska försvars- och säkerhets- debatten, så verkar det som om världens tideräkning börjar med Majdan-kuppen i Kiev i Februari 2014.

I själva verket så var Majdan endast en ny front för USA/NATO i ett pågående krig mot Ryssland.

Detta är viktigt att tänka på när vi diskuterar ett Svenskt (fullt) medlemskap i NATO. Vi kommer i så fall inte att ansluta oss till en försvars allians utan till en del av en angrepps-formation mot Ryssland.

I Ukraina så reagerade Ryssland på att en fientlig regim blev installerad och omedelbart erkänd av USA och NATO-länder. Västerländsk massmedia basunerade ut vad som verkade vara ett väl förberett manuskript: ”Rysk aggressivitet. Vilket blir nästa land de invaderar?”.

Svenska journalister i Kiev rapporterade modigt från juntans och Majdans pressmeddelanden om den ena Ryska invasionen efter den andra.

Ingen från väst uppmanade den nya regeringen att visa återhållsamhet när de urskillningslöst attackerade oppositionen med nazist-pöbel (Odessa och Mariupol) samt med flyg, stridsvagnar, artilleri och infanteri (Donetsk och Luhansk).

Allt våld från den nya regimens sida kunde ju skyllas på Rysk aggressivitet och Putins ambitioner att ”återupprätta Sovjetunionen” eller, t.o.m. det ”Ryska Imperiet”.

Rysslands argument att de endast reagerar på fientlighet från väst och försök att utifrån ändra ledningen av Ryssland, avfärdades som osanna och paranoida.

Vi behöver dock inte gå längre tillbaka i tiden än till 1979 för att finna anledningen till dagens Ryska ”paranoia”.

Platsen är Afghanistan där sovjetiska styrkor, efter begäran från den kommunistiska (och sekulära) regeringen i Kabul, inlett en bekämpning av muslimska fundamentalister som hotade att störta den sittande regeringen.

Det är idag ingen hemlighet att Amerikanska CIA tränade och beväpnade dessa ”rebeller”, den s k Mujaheddin guerillan.

Ledningen i Moskva visste säkert också att upproret var iscensatt av CIA, men underskattade den kombinerade effekten av vältränade och välbeväpnade fanatiker samt den låga moral som strax visade sig finnas ibland de Ryska soldaterna.

Trots denna flagranta överträdelse av FN-stadgarna så fick USA redan då grönt ljus av de flesta länder i väst att genomföra detta regimskifte i en suverän stat.

För allt var ju trots allt riktat mot ”den onda kommunistiska regimen i Moskva”.

Nederlaget i Afghanistan bidrog helt säkert till Sovjetunionens sönderfall. Hur mycket kan man dock diskutera.

Zbigniew Brzezinski, den polsk-födde säkerhetsrådgivaren till Jimmy Carter 1977-1981, och initiativtagaren till destabiliseringen av Afghanistan, säger så här i en intervju från 1998:

Q: When the Soviets justified their intervention by asserting that they intended to fight against a secret involvement of the United States in Afghanistan, people didn't believe them. However, there was a basis of truth. You don't regret anything today?

B: Regret what? That secret operation was an excellent idea. It had the effect of drawing the Russians into the Afghan trap and you want me to regret it? The day that the Soviets officially crossed the border, I wrote to President Carter. We now have the opportunity of giving to the USSR its Vietnam war. Indeed, for almost 10 years, Moscow had to carry on a war unsupportable by the government, a conflict that brought about the demoralization and finally the breakup of the Soviet empire.

I bildspelet nedan kan man se: 1. Brzezinski instruerar Osama Bin Laden. 2. President Reagan tar emot Talibaner. 3. En artikel som beskriver USA's aktivitet i Afghanistan. 4. Brzezinski-klanen tillsammans med Carl Bildt i Visby sommaren 2014.

I själva verket så var det nog mera den allmänna demoraliseringen i Sovjet-samhället och en galopperande korruption inom kommunist-partiet, som ledde både till nederlaget i Afghanistan och till upplösningen av Sovjetunionen. Men, den utländska, främst Amerikanska, inblandningen i korruptionen spelade naturligtvis en stor roll.

Detta är viktigt att komma ihåg när man idag jämför (som många gör) Rysslands aktiviteter i dag i Syrien med det som skedde i Afghanistan under 1980-talet.

De flesta i USA’s ledning, speciellt inom CIA och de politiskt mycket inflytelserika ny-konservativa krafterna, delade (och delar fortfarande) Brzezinskis uppfattning om nyttan av att använda terrorister som verktyg för regim-förändringar till USA’s fördel.

Om någon, till äventyrs, skulle vilja avfärda dessa fakta som varande konspirations-teorier, så rekommenderar jag Brzezinskis bok, “The  Grand Chessboard“.

Sovjetunionens sönderfall var endast första steget mot slutmålet, en splittring av själva Ryssland.

Under 1990-talet såg vi en kombination av interna subversiva krafter (USA-allierade oligarker, många med KGB bakgrund) och externt-styrda attacker av lego-terrorister i Kaukasus och även i Moskva.

Mot slutet av 1999 så insåg den, nu gravt alkoholiserade, Jeltsin, vilket tillstånd hans makthungriga ambitioner hade försatt Ryssland i.

Den inre kärnan av gamla KGB’s maktstruktur lyckades övertala Jeltsin att han kunde göra en sista patriotisk insats för sitt älskade Ryssland genom att utnämna Vladimir Putin till sin efterträdare.

Oligarkerna, som styrde landet, blev tagna på sängen av detta oväntade beslut. De trodde dock att Putin skulle fortsätta på samma väg som Jeltsin och låta dem fortsätta sitt ohämmade tjuveri. Därför stödde de Putin under presidentvalet våren 2000.

Putin, och den inre KGB-kärnan som nominerat honom, hade dock helt andra planer. Deras mål var att ta tillbaka Ryssland från oligarkernas och terroristernas grepp.

Återförandet av skatteintäkter från råvaruutvinning och export hade första prioritet. Det skulle ge staten de medel som behövdes både för sociala reformer och för terroristbekämpning.

Nedkämpandet av de CIA- och Saudi- stödda terroristerna i Tjetjenien kunde dock inte vänta på att Ryska försvarsmakten återfick sin forna förmåga.

Omorganisering av de federala styrkorna i Kaukasus samt mer eller mindre fria händer för de lojala regionala banden i Tjetjenien (samlade under Ahmad Kadyrov) var en brutal, men effektiv, strategi för att slå ner terroristerna (som mest bestod av lego-soldater avlönade från Saudi och ledda av CIA via Azerbajdzjan, Ukraina och Georgien).

Putin ger, ganska så öppet och klart, sin syn på denna period i början av den långa dokumentärfilmen om hans första 15 år vid makten, producerad av Rysk TV.

Här är ett ca 20-minuters avsnitt (från dokumentärfilmen “President“) som berättar om kriget i Tjetjenien. Notera mot slutet där Putin talar om den Amerikanska inblandningen och deras support av terroristerna.

Förlusten i Kaukasus terror-krig betydde dock inte att CIA gav upp sin strategi av att använda lego-terrorister för att nå sina uppdragsgivares mål. Tvärtom, så trodde man så mycket på denna metod att man beslutade permanenta den som en del av USA’s utrikespolitik.

The Project for a New American Century (PNAC) bildades år 1997. Det var en tankesmedja full med ny-konservativa ledare som fick en avgörande inflytelse över Amerikansk utrikes och militär policys.

I policy dokumentet “Rebuilding America's Defenses: Strategy, Forces and Resources For a New Century”, säger författarna följande:

“transformation of American armed forces through “new technologies and operational concepts” was likely to be a long one, “absent some catastrophic and catalyzing event – like a new Pearl Harbor.”

Journalist John Pilger hänvisar till denna text när han menade att Bush-administrationen hade använt händelserna den 11 September 2001 som en katalysator för det efterföljande ”kriget mot terrorn” vilket gav presidenten tidigare otänkbara, världsomspännande, befogenheter för att ”skydda USA” (homeland security).

Idag, med facit I hand från USA’s och NATO’s bombningar i forna Jugoslavien, Irak, Afghanistan, Libyen och Syrien, så står det klart att ”kriget mot terrorn” i själva verket är ett ”krig med hjälp av terrorister”.

Användandet av dolt styrda lego-krigare är naturligtvis inget nytt i krigshistorien.

Det är känt att CIA och NATO använde sig av f d nazi-soldater, speciellt utvalda för sin psykopatiska grymhet, för att, genom ”falsk flagg” aktioner, misskreditera den internationella kommuniströrelsen efter det Andra Världskriget (Operation GLADIO).

Denna gren av lego-terrorister användes vid kuppen i Kiev i Februari 2014.

Vad som är nytt är storskaligheten och användandet av terrorist-komponenten som den mest betydelsefulla (och grymma) delen i USA/CIA/NATO’s moderna hybridkrigföring.

Tillbaka till Afghanistan

Får att återgå till Afghanistan efter Sovjetunionens tillbakadragande, så splittrades snart den CIA-skapade Mujahedin guerillan i två andra terrorist-grupperingar: Al-Qaeda och Taliban.

Taliban, som är en mera religiös-politisk terror organisation med support från Pakistan, tog över styrningen av Afghanistan tills de blev, delvis, bortmotade av NATO efter 9/11. Delvis därför att de blev kvar i vissa regioner där de fortfarande driver den mycket lönsamma heroin-produktionen, nu under Amerikansk ledning.

Al-Qaeda under (påstådd) ledning av Osama Bin-Laden flyttade senare tillfälligt till Somalia där de växte och gjorde sig klara för nya insatser.

Al-Qaeda och Osama Bin-Laden fick skulden för attacken mot WTC i New York 11 September 2001. Det finns idag många publicerade bevis på att den hemska händelsen i själva verket var arrangerad av CIA/Mossad/Al-Istikhbārāt Al-‘Āmah (Saudi-Arabien) som den katalysator som PNAC efterlyste för att snabba upp de ny-konservativas planer för Amerikansk världs-hegemoni.

I vilket fall så verkade planerna på hur att utnyttja de ohämmat fria tyglarna som USA’s president fick efter 9/11, ha varit klara långt i förväg.

“7 Länder på fem år”

”Vi ska ta över 7 länder på fem år” berättar General Wesley-Clark, i denna video. Afghanistan, Irak, Libyen och Syrien var 4 av dessa länder. De övriga var Lebanon, Sudan, Somalia and ”to finish of with Iran”. Skälet, enligt Gen Clark, var inte att bekämpa terrorister (det var ett svepskäl) utan i stället att ta kontroll över olje-rika länder som fortfarande hade goda relationer till Ryssland.

Afghanistan blev det första av de sju länderna att få ta emot USA’s (och NATO’s) fejkade hämnd. Som skäl angavs att Taliban-regeringen gömde och skyddade Osama Bin-Laden.

I själva verket så var Bin-Laden antingen redan död (i en njursjukdom som han med stor säkerhet behandlades för i Dubai strax för 9/11) eller så befann han sig redan i Pakistan.

Intressant är att fastän de flesta av de identifierade kaparna inblandade i 9/11 kom från Saudi-Arabien (liksom Bin-Laden familjen) så var en Amerikansk attack på det landet aldrig aktuellt.

Utan att gå in på alla de lögner som användes för förstörelsen av Irak (massförstörelsevapen) och Libyen (gruppvåldtäkter) så blev helt klart de stora vinnarna efter förstörelsen av Irak och Libyen var de terrorister som tog kontrollen över olje-tillgångarna i respektive land.

Det fejkade “humanitära” kriget mot Syrien och President Assad

Under 2011 påbörjades infiltreringen av Syrien. Man följde den numera lätt igenkända hybridmodellen. Icke-statliga organisationer som uppviglar befolkningen till protester. Spridning i massmedia av lögner om påstådda brott mot folkrätten. Infiltrering av terrorister och professionella organisatörer ibland demonstranterna. Provokationer mot polis och militär. Falsk flagg attacker och iscensatta skådespel med fejkade skador.

Allt i syfte till att motivera, i bästa fall ett beslut i FN, men, om inte, för att få tillräckligt stöd från ”världssamfundet” för en direkt vapeninsats för att avsätta en ”blodig diktator” och därmed rädda befolkningen från hans förtryck.

Uppbyggnaden mot en direkt insats från USA/NATO skedde under sommaren 2013 med President Obama dragande en ”röd linje” vid ett eventuellt utnyttjande av gas från regerings-sidan. Och naturligtvis skedde en sådan attack den 21 Augusti just när en grupp från FN’s OPCW grupp fanns på plats i Damaskus för att utreda en tidigare, mindre, påstådd attack.

Detta var en så uppenbar falsk flagg operation att endast en totalt hjärntvättad eller korkad individ kunde gå på den. Några som inte köpte historien var Engelska Parlamentet som inte godkände deras Premiärministers förslag till brittisk vapeninsats i Syrien. Detta gjorde att Ryssland kunde köpa tid för att komma upp med en politisk lösning som gick ut på att Regeringen i Syrien avrustade alla sina kemiska vapen.

Alldeles nyligen har två medlemmar av Turkiska Parlamentet bekräftat att Turkiska säkerhetstjänsten hjälpte till med att försedde terroristerna i Syrien med de kemiska vapen som användes i attacken i en förstad till Damaskus.

Ryssland hade därmed skaffat Syriens lagliga regering ett litet andrum från att bli sönderbombat av NATO. Men de ny-konservativa krafterna i USA och deras vasall-stater, gav naturligtvis inte upp sitt projekt.

I stället för att direkt militär NATO-ingripande så satte man in de terrorister som nu tränats i speciellt för detta ändamål i CIA-ledda fångläger i Irak.

Den Islamiska Staten (IS) blev varumärket för denna grupp som snabbt intog en stor yta i norra Irak, inklusive Mosul, den näst största staden i landet, och tog över massor med vapen från den flyende Irakiska armén.

Detta har lett till var vi är idag.

IS och samtliga som slåss för att störta den lagliga regeringen i Syrien är skapade och ledda av samma krafter som skapade och ledde Mujahedin i Afghanistan 1979. Samma sak (fast med ny-nazister i stället för muslimska fundamentalister) gäller för Ukraina, där de lyckades med sin kupp.

Målet är fortfarande detsamma, regim-skifte i Ryssland och en uppdelning av Ryssland i mindre stater.

Den som vill kan fortsätta att kalla Rysslands reaktioner för paranoia, men det som beskrivits ovan är de fakta som Rysslands ledning förhåller sig till.

Om de ny-konservativa krafterna som verkar bestämma i Washington (oberoende av vem som är president) inte ger upp sina planer på världs-hegemoni, så måste vi bereda oss på det värsta. För Ryssland kommer inte att ge upp sin suveränitet.

Den som verkligen vill försöka förstå bättre vem President Putin är, kan med fördel titta på hela den mer än två timmar långa dokumentärfilmen här:

(med Engelsk text)

Similar Posts

Lämna ett svar