Uppsåt och Kapacitet

Uppsåt och Kapacitet är två aspekter som måste beaktas för en misstänkt brottsling.

Samma aspekter kan, och bör, också appliceras på analyser av den säkerhetspolitiska hotbilden.

I så fall så är ”brottet”, att ”hota Sveriges säkerhet”.

Och den redan huvudmisstänkte ”brottslingen” är förstås Ryssland.

I detta inlägg kommer du att få belyst följande:

  • Den viktigaste komponenten som de allra flesta analyser av hotet mot Sveriges säkerhet utelämnar.
  • Att den isolerade hotbilden från Ryssland mot Sverige inte motiverar ett stöd till NATO.
  • Ett exempel på en svensk påverkanskampanj för att förneka Ryssland motiv att känna sig hotade.

Innan vi tillämpar uppsåt och kapacitet på ”hotet från Ryssland”, så bör vi mera noggrant specificera vad som avses med ”Sveriges säkerhet”.

Vår Statsminister ger sin (och Regeringens) syn i en debattartikel i DN från januari 2017: ”Sveriges säkerhet måste ses i ett bredare perspektiv

Regeringen definierar de nationella intressen som är vägledande för vårt säkerhetsarbete som:

Militära hot; Informations- och cybersäkerhet; Terrorism och våldsbejakande extremism; Organiserad brottslighet; Hot mot energiförsörjning; Hot mot transporter och infrastruktur; Hälsohot; Klimatförändringar

Ryssland utpekas på två ställen såsom skyldiga till brott som tydligen också kan beröra oss:

Under den senaste tiden har det säkerhetspolitiska läget i vårt närområde försämrats, särskilt efter Rysslands olagliga annektering av Krim. Vi har fått rapporter om främmande undervattensverksamhet på svenskt territorialvatten, och vi har sett en kraftig ökad militär aktivitet kring Östersjön.

….

Cyberhotet är allvarligt och påtagligt. Nyligen har amerikanska myndigheter rapporterat att de har belägg för att det senaste presidentvalet otillbörligt påverkats av operationer som styrts från Ryssland.

Rysslands omnipotens gör dock att de ofta i utpekas i säkerhetspolitiska analyser, i huvudmedia och på sociala nätverk såsom liggande bakom hot mot så gott som alla ovanstående nationella intressen.

Ryssland har så klart tillräcklig kapacitet för att utgöra ett militärt och även bredare hot mot Sverige, men vilket uppsåt kan de tänkas ha för att alls hota oss?

Inom intresseområdet ”Militära hot”, så skriver Statsministern bl a:

Att ett enskilt militärt väpnat angrepp skulle riktas direkt mot Sverige är fortsatt osannolikt. Men kriser och incidenter som inbegriper militära maktmedel kan aldrig uteslutas. Den militära alliansfriheten tjänar oss väl, och bidrar till stabilitet och säkerhet i norra Europa. Samtidigt fördjupas våra försvars- och säkerhetspolitiska samarbeten. Sverige stärker nu sitt försvar efter många års avveckling, och skapar en modern och sammanhållen totalförsvarsplanering, inklusive ett psykologiskt försvar anpassat efter dagens förhållanden.

Så stärkandet av vårt försvar är inte p g a ett direkt hot mot Sverige, utan för att vi kan riskera att bli indragna i ett krig i omvärlden.

Det innebär i sin tur att en eventuell konflikt som kan hota vår säkerhet inte är direkt mellan Ryssland och Sverige utan mellan Ryssland och någon annan aktör, vilken naturligtvis är USA/NATO.

Militär kapacitet måste alltså logiskt sett i första hand analyseras med avseende på en konflikt ”i närområdet” mellan USA/NATO och Ryssland. Inte mellan Ryssland och Sverige.

När vi gör det, så ser vi genast att Ryssland hamnar i ett underläge när det gäller militär kapacitet.

Ser vi dessutom till en global konflikt som ett öppet krig mellan USA och Ryssland med all säkerhet kommer att leda till, så är underläget mycket stort.

Ryssland har helt enkelt inte den (konventionella) kapacitet som krävs för att utgöra ett militärt hot mot NATO:s och deras allianspartners styrkor.

Alltså utgör inte Ryssland något relevant militärt hot mot säkerheten i NATO-länder. Detta oavsett vad NATO:s anti-ryska propaganda försöker få oss att tro.

Svenska säkerhetspolitiska analytiker gör en allvarlig miss när man blint köper USA:s och NATO:s hotbild.

Våra myndigheter inom området är också starkt påverkade av NATO:s motsvarigheter, om inte, till och med, redan en del av USA:s och NATO:s und/säk organisation.

Denna ensidigheten i anklagelserna mot Ryssland gör att vi helt har missat att riktigt analysera vilket eventuellt uppsåt eller motiv som skulle kunna finnas bakom ”hotet från Ryssland”.

Utan att förstå varför någon gör si eller så, så riskerar ens egna åtgärder att bli både fel och t o m hjälpa motståndaren.

Det blir ännu värre om man helt bortser ifrån att forska i vad som driver en motståndare och i stället tillskriver denna motiv som passar ens egna syften eller önskningar.

Det blir då som att, i mörkret, leta efter en tappad plånbok under skenet av en gatlykta bara därför att där finns ljus, fastän man tappade den på ett helt annat ställe.

Svensk säkerhetspolitisk analys gör sig skyldigt till just dessa fundamentala misstag när det gäller att bedöma hotet från Ryssland.

På basis av konflikterna med Georgien (2008), Ukraina (2014) och, till viss del, Syrien (2015), så har man bestämt att Ryssland under Putin är ”aggressivt”, ”expansivt”, ”revanschistiskt”, ”oberäkneligt” och ”imperialistiskt” samt att detta är orsakerna till alla dessa konflikter.

Man stannar inte med det, utan extrapolerar också dessa tillskrivna attribut till nya hot mot övriga grannländer. Jag har skrivet om detta i ett tidigare inlägg: ”Fördummad Analys Eller Dold Agenda Bakom Svensk Säkerhetspolitik?

De ständigt upprepade anklagelserna mot Ryssland hämtar också ofta kraft ifrån tiden under kommunismen.

Rysslands President Putin blir utsatt för en personlig hat-kampanj och tillskrivs en bred mängd av olika ”brott” både mot sin egen befolkning och andra länder.

Denna fiktiva ”hot- och hat- bild”, genererad av CIA:s och NATO:s tankesmedjor och spridda genom deras politruker i olika länder, repeteras sedan ad nauseam i västs huvudmedia och blir på så sätt ”sanningar” som ingen längre ifrågasätter.

Och skulle några, till äventyrs, ifrågasätta, så blir de genast tystade och misstänkliggjorda som ”Putins agenter” eller ”konspirationsteoretiker”.

Det existerar helt enkelt ingen diskussion om Rysslands motiv eller uppsåt med andra förutsättningar än att Kreml är ”aggressivt”, ”expansivt”, ”revanschistiskt”, ”oberäkneligt” och ”imperialistiskt”.

Den som läser andra inlägg på denna blogg, vet att jag gör en både djupare och bredare analys än de flesta svenska säkerhetspolitiska analytiker/skribenter av vad som driver dagens konflikt mellan Ryssland och ”Väst”.

Tyvärr så har mina förklaringar svårt att tränga igenom den kompakta informationsbarriär som utestänger alla andra teser än de politiskt korrekta i väst.

Intresset verkar vara enormt för att skapa och förstärka Rysslands roll som en fiende och ett hot mot väst men obefintligt för idén att det skulle kunna finnas en annan och större bild än den som visas i den svenska media-ankdammen.

En av de viktigaste erfarenheterna från förhandlingar i Ryssland är att om man inte vet vad som motiverar motparten, så famlar man i blindo och hamnar lätt i underläge.

Detta är exakt vad som skett i förhållandet mellan Ryssland och väst.

Eftersom man i västs tankesmedjor inte verkar ha fattat att öppenheten i dagens Ryssland är helt annorlunda än i SSSR, så återfaller man till att bedriva primitiv propaganda om värderingarna i väst (demokrati, åsiktsfrihet mm) och bristen på desamma i Ryssland.

Denna typ av (des)informationskrig fungerade kanske under det kalla kriget då järnridån förhindrade folk att röra sig fritt samtidigt som de utsattes för propaganda från alla håll.

Situation är helt annorlunda idag. Informationen flödar fritt i Ryssland samt mellan ryssar i olika länder via Internet och personliga besök.

Västs anti-ryska och anti-Putin propaganda hjälper faktiskt Kreml. Ryska huvudmedia anstränger sig för att förmedla allt negativt som skrivs i väst. På så sätt kan folk jämföra lögner om Ryssland med den sanning som de, deras familjer och vänner runt om i världen själva upplever.

Den som har följt Rysslands väg från kommunism, via utsugarkapitalism, till dagens Ryssland, förstår lätt att Ryssland inte är den aggressiva parten i konflikten med USA/NATO.

Ryssland har dock ett motiv att försvara sig emot det ekonomiska system som tagit makten i väst med hjälp av en obegränsad möjlighet att ”trycka pengar” och tvinga andra att sätta dessa pengar i omlopp och därmed ge dem ett värde.

När man väl har greppat denna ideologiska konflikt, så faller enskilda händelser mycket lättare på plats.

Ett belysande exempel på en svensk påverkanskampanj med avsikt att förneka ryska försök att beskriva hur de ser hotbilden.

En av Sveriges mest framträdande ”atlantister”, Sveriges ärke-russofob, Patrik Oksanen, presenterade nyligen ett nytt mästerverk i konsten av att elda på rädslan för ryssen: ”Oksanen: Ryske generalen som sätter oss på kartan. helahalsingland.se”.

I sin artikel hävdar Oksanen bland annat att:

… Ryssland vill ha är en intressesfär som sträcker sig utanför de egna gränserna samt en ny säkerhetsordning. Avtalen från Helsingfors och Paris, som säkrar gränser och suveränitet att själv välja säkerhetspolitik, ska skrotas. Det är ett budskap som skrämmer små länder som ligger närmast eftersom det är ett existentiellt hot.

… Det finns inga trovärdiga scenarier att ett västligt land inleder en militär konflikt med Ryssland. Istället handlar scenariot i Östersjön om en eventuell militär aggression från Kreml mot Baltikum, där det yttersta syftet då är att bryta sönder EU/Nato. I det är Sverige en central bricka.

… Genom utspel som detta skrämmer man upp den egna befolkningen och knyter den till regimen. Dessutom eldar man på grupper som kan gå Rysslands ärenden i andra länder.

Det som skruvat upp Oksanen denna gång är en presentation gjord av Rysslands generalstabschef Valerij Gerasimov under den sjätte Moskvakonferensen om Internationell Säkerhet.

Så här introduceras Gerasimov av Oksanen:

Generalstabschefen har en egen doktrin uppkallad efter sig; Gerasimovdoktrinen. I den förhåller sig icke militära konfliktmedel till militära med 4 till 1.

Icke militära medel är ekonomiska påtryckningar, subversiv verksamhet för att bygga upp politiska rörelser, övningar, militära förflyttningar och embargon. Informationskriget är det enda verktyget som finns i konfliktens alla faser. Och här kan allt från en presentationsbild i Moskva till förfalskade dokument om försvarsminister Hultqvist (S) användas.

Syftet med doktrinen är att helst vinna utan krig. Men om det blir en konflikt ska beslutsfattandet fördröjas så att det blir ett fullbordat faktum militärt. Här är Krim 2014 ett paradexempel.

Just denna, s k ”Gerasimovdoktrin”, är ett typiskt exempel på hur globalisternas tankesmedjor förvränger fakta för att använda i deras anti-ryska propaganda.

I själva verket så beskriver Gerasimov, i en artikel i Militär-Industriella Kuriren (http://vpk-news.ru/sites/default/files/pdf/VPK_08_476.pdf), det ”Hybridkrig” som användes under den Arabiska Våren för att störta regimer i Mellanöstern och vilka åtgärder Ryssland kan vidta FÖR ATT SKYDDA SIG mot liknande attacker.

En av Oksanens mera internationellt kända russofobiska kollegor, Mark Galeotti, är pappa till denna fakta-förvrängning. På hans blogg ”In Moscow Shadows” finns en översättning av Gerasimovs artikel till Engelska med invävda kommentarer av Galeotti som försöker bevisa hur Ryssland använde ”icke-linjär krigföring” för att ”ta över Krim”.

Oksanen använder samma förvanskningstaktik när han vänder Gerasimovs presentation under säkerhetskonferensen i Moskva om hur Ryssland ser på HOTET MOT Ryssland:

Att dra Gerasimovs karta till att Gävle skulle bli ”Natohamn” eller Midlanda ”Natoflygplats” för att hota Ryssland är att gå i informationskrigets fälla. Precis vad Kreml vill.

Underkännandet av Rysslands skäl för att se NATOs framflyttade positioner som ett säkerhetshot, är ytterligare en medveten taktik som används av Väst för att måla Ryssland som en aggressor i stället för en försvarare.

Jag har tidigare, inlägget ”Det 30-åriga Kriget Mot Ryssland” beskrivit hur globalist-kontrollerade CIA och NATO använder islamska terrorister som legosoldater i ett proxy krig, först mot SSSR och sedan mot Ryssland.

NATOs expansion efter 1990 då Ryssland höll på att falla samman och absolut inte utgjorde något hot mot någon, är dock det mest påtagliga beviset för Kremls skäl att känna sig hotade.

Denna artikel av Zoran Karaklajic i GlobalResearch.ca, ger en ännu bättre beskrivning av varför Ryssland har all anledning att känna sig hotade.

Men varför inte lyssna på hela Gerasimovs presentation och bilda dig en egen uppfattning …

Videon visar Googles autogenererade transskript av den engelska direktöversättningen av talet.

Den internationella säkerhetskonferensen i Moskva (MCIS) visar att Ryssland inte är ensamma om att se USA och NATO som hot.

Den arrangerades för sjätte året i följd av Ryska Försvarsministeriet. Inbjudningslistan var lång (se nedan)

NATO-länder bojkottade dock som tidigare denna konferens vilket uppsummeras av Asia Times så här …

On April 26 and 27, the Russian capital hosted the sixth Moscow Conference on International Security (MCIS), organized by the Russian Defense Ministry. The event, which mostly focused on combating global terrorism, gathered more than 750 participants from 86 countries, as well as representatives from international organizations, including defense ministers and all those interested in promoting international security.

It should be noted that the conference was fairly indicative of the present-day rift in international relations: none of the North Atlantic Treaty Organization (Nato) member states was represented at the event on the ministerial level, despite the fact that invitations had been sent. As Italian journalist and politician Giulietto Chiesa has rightly observed, the Atlantic alliance intended to sell the line that Nato was the only political force holding discussions on such issues.

Helt naturligt eftersom USA och NATO använder terrorister som lego-trupper mot ”olydiga” stater.

Oksanens tes att ”Det finns inga trovärdiga scenarier att ett västligt land inleder en militär konflikt med Ryssland” kan avfärdas som falsk med syfte att påverka opinionen i Sverige.

Detsamma gäller alla analyser gjorda av USA/NATO anknutna tankesmedjor eller institut.

Analyser som inte tar med den bakomliggande ekonomiskt-ideologiska konflikten, blir med nödvändighet ofullständiga och utgör inget annat än krigsförberedande demonisering.

, , , , , , , , , , , , ,

No comments yet.

Kommentera