Alliansfrihet i Fred – Neutralitet i Krig

Alliansfrihet i Fred, Syftande till Neutralitet i Krig, var en honnörsfras inpräntad i mitt medvetande under 17 år på aktiv stat i Svenska Flottan.

Det var ord som motiverade mig och många andra. De gav en känsla av ett arbete för krigsavhållsamhet mellan de två ideologiska block som då stod emot varandra.

Vi övade ”fri lejd” av fartyg från båda blocken genom våra mineringar. Vi tackade nej till inbjudningar från amerikanska jagare att besöka dem när de och vi bevakade Warszawapaktens övningar därför att, som min divisionschef då uttryckte det: ”hur skulle det se ut?”.

På den tiden var jag ytterst tveksam till vår doktrin, mest därför att jag insåg att om SSSR verkligen ville ”ta” Sverige, så hade vi inte mycket att sätta emot.

Efterhand som försvarsbudgeten krympte ytterligare, så ändrades också doktrinen till något i stil med att vi skulle försvara Sverige tills hjälp ”utifrån” anlände. Det kanske mera speglade verkligheten, men ingav inte riktigt samma fredsbevarade stolthet som ”Alliansfrihet i Fred Syftande till Neutralitet i Krig”.

Jag ansåg då att vi skulle vara mera säkra genom ett bindande NATO medlemskap och ifrågasatte realismen i att NATO-länderna skulle riskera att bli indragna i ett krig med Warszawapakten för att hjälpa ett alliansfritt Sverige.

Jag fick chansen att ställa den frågan under ett besök på vår division av några medlemmar av riksdagens försvarsutskott. ”Det är inget som officerare ska bry sina små hjärnor med”, var svaret jag fick av en riksdagsman vid namn Carl Bildt.

Var Sveriges alliansfrihet under det Kalla Kriget endast en illusion?

Vad hände sedan?

Kommunistspöket, förkroppsligat av Sovjetunionen, försvann, Warszawapakten upplöstes, och världsfred var inte längre en fantasi. Eller borde i alla fall varit en möjlighet.

Men så blev det inte.

Det visade sig snart att ”kapitalismen” utropade sig till segerherre i det kalla kriget och krävde att alla underställde sig deras banker och storbolag (och, framför allt, dollarn, vars värde redan då endast kunde upprätthållas genom utsugning nya marknader, rå vapenmakt, hot, och korruption).

Det gick ett tag, men när den dödliga fattigdomen blev mer och mer påtaglig i oligarkins framfart, så insåg många i Ryssland att de blivit lurade och att gräset inte var grönare på andra sidan om järnridån.

För mig personligen, som fått förmånen att uppleva den nya verkligheten både i Väst och i Öst, uppstod frågan om socialistspöket verkligen försvunnit, eller om det endast hade bytt sida och konverterat till fascism?

Och hade de krafter som styr i Sverige, hela tiden manövrerat på båda sidor om “ridån”?

Men kanske har Carl Bildt rätt i att officerare inte ska bry sina små hjärnor med världspolitik?