DEN MILITÄRA SITUATIONEN I UKRAINA
Här förklarar Jacques Baud Ukraina krisen på ett sätt som varje person, med eller utan militär utbildning, borde förstå.
Jacques Baud är före detta överste i den Schweiziska Generalstaben, före detta medlem av den schweiziska strategiska underrättelsetjänsten, specialist på östliga länder. Han har utbildats inom den amerikanska och brittiska underrättelsetjänsten. Han har varit politisk chef för FN:s fredsoperationer. Som FN-expert på rättsstatsprincipen och säkerhetsinstitutioner utformade och ledde han den första multidimensionella FN-underrättelseenheten i Sudan. Han har arbetat för Afrikanska unionen och var under fem år ansvarig för Natos kamp mot spridningen av handeldvapen. Han deltog i diskussioner med de högsta ryska militär- och underrättelsetjänstemännen strax efter Sovjetunionens fall. Inom Nato följde han 2014 års Ukrainakris och deltog senare i program för att hjälpa Ukraina. Han är författare till flera böcker om underrättelseverksamhet, krig och terrorism, särskilt Le Détournement utgiven av SIGEST, Gouverner par les fake news, L'affaire Navalny. Hans senaste bok är Poutine, maître du jeu? utgiven av Max Milo.
Detta inlägg är en översättning av slutsatserna från det franska originalet. Du kan också läsa en engelsk översättning av hela artikeln här: https://www.thepostil.com/the-military-situation-in-the-ukraine/
Den Militära Situationen I Ukraina – Del 3: Slutsatser
Som före detta underrättelseexpert är det första som slår mig att västvärldens underrättelsetjänster inte alls har lyckats ge en korrekt bild av situationen under det senaste året…. I själva verket verkar det som om underrättelsetjänsterna i hela västvärlden har överväldigats av politikerna. Problemet är att det är politikerna som bestämmer – den bästa underrättelsetjänsten i världen är värdelös om beslutsfattaren inte lyssnar. Detta är vad som har hänt under denna kris.
Med detta sagt, medan några underrättelsetjänster hade en mycket korrekt och rationell bild av situationen, hade andra uppenbarligen samma bild som den som våra medier propagerade… Problemet är att jag av erfarenhet har funnit att de är extremt dåliga på den analytiska nivån – doktrinära, de saknar det intellektuella och politiska oberoende som krävs för att bedöma en situation med militär “kvalitet”.
För det andra verkar det som om politikerna i vissa europeiska länder medvetet har reagerat ideologiskt på situationen. Därför har denna kris varit irrationell från början. Det bör noteras att alla dokument som presenterades för allmänheten under denna kris presenterades av politiker utifrån kommersiella källor.
Vissa västerländska politiker ville uppenbarligen att det skulle bli en konflikt. I Förenta staterna var de angreppsscenarier som Anthony Blinken presenterade för FN:s säkerhetsråd endast en produkt av fantasin hos ett Tiger Team som arbetade för honom – han gjorde precis som Donald Rumsfeld gjorde 2002, som “förbigick” CIA och andra underrättelsetjänster som var mycket mindre bestämda när det gällde irakiska kemiska vapen.
Den dramatiska utveckling som vi bevittnar i dag har orsaker som vi kände till men vägrade att se:
– På strategisk nivå är det Natos expansion (som vi inte har behandlat här);
– På den politiska nivån: västvärldens vägran att genomföra Minskavtalen;
– och på operativ nivå, de kontinuerliga och upprepade attackerna mot civilbefolkningen i Donbass under de senaste åren och den dramatiska ökningen i slutet av februari 2022.

Med andra ord kan vi naturligtvis beklaga och fördöma den ryska attacken. Men VI (det vill säga USA, Frankrike och EU i spetsen) har skapat förutsättningarna för att en konflikt ska bryta ut. Vi visar medlidande med det ukrainska folket och de två miljoner flyktingarna. Det är bra. Men om vi hade haft ett minimum av medkänsla för samma antal flyktingar från den ukrainska befolkningen i Donbass som massakrerades av sin egen regering och som sökte skydd i Ryssland i åtta år, skulle förmodligen inget av detta ha hänt.

[….]
Huruvida termen “folkmord” är tillämplig på de övergrepp som befolkningen i Donbass utsatts för är en öppen fråga. Termen är i allmänhet reserverad för fall av större omfattning (Förintelsen osv.). Men den definition som ges i konventionen om folkmord är förmodligen tillräckligt bred för att gälla det här fallet.
Det är uppenbart att denna konflikt har lett oss in i hysteri. Sanktioner tycks ha blivit det föredragna verktyget i vår utrikespolitik. Om vi hade insisterat på att Ukraina skulle följa Minskavtalen, som vi hade förhandlat fram och godkänt, skulle inget av detta ha hänt. Vladimir Putins fördömande är också vårt. Det är ingen idé att gnälla i efterhand – vi borde ha agerat tidigare. Varken Emmanuel Macron (som garant och medlem av FN:s säkerhetsråd), Olaf Scholz, eller Volodymyr Zelensky har dock respekterat sina åtaganden. I slutändan är det verkliga nederlaget de som inte har någon röst.
Europeiska unionen kunde inte främja genomförandet av Minsköverenskommelserna – tvärtom reagerade den inte när Ukraina bombade sin egen befolkning i Donbass. Om EU hade gjort det hade Vladimir Putin inte behövt reagera. Eftersom EU var frånvarande i den diplomatiska fasen utmärkte det sig genom att underblåsa konflikten. Den 27 februari gick den ukrainska regeringen med på att inleda förhandlingar med Ryssland. Men några timmar senare röstade Europeiska unionen igenom en budget på 450 miljoner euro för att leverera vapen till Ukraina, vilket gav bränsle åt elden. Från och med då kände ukrainarna att de inte behövde nå en överenskommelse. Azovmilisens motstånd i Mariupol ledde till och med till en ökning av 500 miljoner euro för vapen.
I Ukraina har man med västländernas välsignelse eliminerat dem som är för en förhandling. Detta är fallet med Denis Kirejev, en av de ukrainska förhandlarna, som mördades den 5 mars av den ukrainska säkerhetstjänsten (SBU) eftersom han var alltför positiv till Ryssland och ansågs vara en förrädare. Samma öde drabbade Dmitrij Demjanenko, tidigare biträdande chef för SBU:s huvuddirektorat för Kiev och dess region, som mördades den 10 mars för att han var alltför positiv till ett avtal med Ryssland – han sköts av Mirotvorets (“fredsmäklare”) milis. Denna milis är kopplad till webbplatsen Mirotvorets, som listar “Ukrainas fiender” med deras personuppgifter, adresser och telefonnummer, så att de kan trakasseras eller till och med elimineras, vilket är straffbart i många länder, men inte i Ukraina. FN och vissa europeiska länder har krävt att denna webbplats ska stängas – men detta krav har avslagits av Rada [Ukrainas parlament].
I slutändan kommer priset att bli högt, men Vladimir Putin kommer sannolikt att uppnå de mål han satt upp för sig själv. Vi har drivit honom i armarna på Kina. Hans band med Peking har stärkts. Kina framstår som en medlare i konflikten…. Amerikanerna måste be Venezuela och Iran om olja för att ta sig ur det energipass de har satt sig själva i – och USA måste patetiskt backa från de sanktioner som införts mot dess fiender.
De västerländska ministrar som försöker få den ryska ekonomin att kollapsa och låta det ryska folket lida, eller som till och med kräver att Putin ska mördas, visar (även om de delvis har ändrat formen på sina ord, men inte innehållet!) att våra ledare inte är bättre än de vi hatar – att sanktionera ryska idrottsmän i de paraolympiska spelen eller ryska konstnärer har inget att göra med att bekämpa Putin. [….]
Vad gör konflikten i Ukraina mer klandervärd än våra krig i Irak, Afghanistan eller Libyen? Vilka sanktioner har vi antagit mot dem som medvetet ljög för det internationella samfundet för att föra orättvisa, omotiverade och mordiska krig?….Har vi antagit en enda sanktion mot de länder, företag eller politiker som levererar vapen till konflikten i Jemen, som anses vara den “värsta humanitära katastrofen i världen”?
Att ställa frågan är att svara på den… och svaret är inte vackert.
