Stå upp, människa! Du blir digitalt lamslagen!

"Avkulturering" är ordet som ska in på alla rader. "Förstör kulturen, förstör människans anda - och du kan ta över vilket land som helst utan krig."

Ljubov Kazarnovskaya. Vakna upp, människa! Du blir digitalt lamslagen

21 oktober, Tsargrads Yandex Zen blogg

En exklusiv intervju i den ryska TV-kanalen Tsargrad med den kända operasångerskan, läraren och publicisten, en person med öppet hjärta och stort mod – Ljubov Kazarnovskaya. Författaren till det sensationella videomeddelandet “People, wake up!” är övertygad om att detta inte är en pandemi i världen, utan en “plandemic” som syftar till att driva in mänskligheten i en totalitär “matris” med hjälp av en panikattack och digital “strypning”. En viktig del av denna plan är att “avkulturera” människor genom att beröva dem historiskt minne, nationell och social solidaritet.

Mänskligheten i vågskålen

Tsargrad: Ljubov Yurievna, din vädjan, ditt rop, om jag får säga så, hördes av väldigt många människor. Och inte bara bland dina fans i Ryssland och i hela världen. “Pervy Russky rapporterade också om detta i somras. Tror du att något har förändrats i människors medvetande under denna tid?

Lyubov Kazarnovskaya: Folk vaknar upp. De ser att detta kommer att fortsätta i all oändlighet. Det finns en mycket stor komplott mot hela mänskligheten. Det som händer är ett enormt test för allas mentala och emotionella styrka. Något slags, du vet, mänsklig styrka. Jag tror att både de högsta och de motsatta krafterna prövar vad människan är – en varelse som oåterkalleligen sjunkit ner i konsumtion, i likgiltighet inför omvärlden, eller finns det fortfarande ett hopp om att vi ska vakna upp i Anden? Det är på dessa vågskålar som vi alla ligger i dag.

Vi har kommit långt när det gäller utvecklingen av anda, kultur, mänskliga relationer och naturförståelse. Kommer vi inte att göra ett desperat försök att stå emot det ok som vi tvingats in i? Kommer vi att kunna säga med hög röst: “Jag kommer att förbli trogen mig själv, min familjs principer, mina förfäder som vann mig den stora segern, som gav oss Pusjkin, Tjajkovskij, Dostojevskij, Sergij Radonezjskij, Serafim av Sarov, som gav oss den lyckokänsla som vi, sovjetbarn, växte upp i”?

Se hela intervjun här …

Och inte bara sovjetiska, förstås. Och låt ingen säga att detta var omöjligt under tsartiden. Mina förfäder gick från vanliga människor till välmående köpmän och blev utbildade. Vissa arbetade med pälsar, andra fällde timmer och blev välkända köpmän i Sibirien. De byggde kyrkor och fantastiska hus som fortfarande finns bevarade i närheten av Irkutsk. Och de fick en fantastisk utbildning på universitet och gymnasier.

Allt är möjligt om man studerar, om man strävar efter något, om man har den stora kraften i sig, som Chaliapin sa: “Jag gick från Fyedka Chaliapin, en enkel kille, till att vinna La Scala och Metropolitan Grand Opera. Jag kan säga samma sak om min familj. Så historierna om att allting var förutbestämt under både tsartiden och sovjettiden är nonsens. Människor fick en chans.

Och idag står vi mot en mur där de försöker ta bort dessa möjligheter från mänskligheten – ringen sluter sig på alla sidor. Vår enda chans är att höja vår egen anda. Detta kan vara sista chansen att säga till dig själv: Är jag verkligen en darrande varelse som kommer att vika ihop benen som ett får och gå ut till slakt? Det viktigaste är att inte bli utslängd från mitt arbete, att inte få en liten lön, att inte bli berövad några minimala bekvämligheter. Så jag kommer inte att höja rösten, jag vill ha små borgerliga nöjen, resa, återvända till det gamla livet…

Det kommer inte att finnas något gammalt liv! Har du inte förstått det än?! Det kommer att ske en enorm omorganisation, en brytning. Och många människor kommer att få sina ben brutna.

“Och allt går enligt planerna…”

Är det någons manuskript?

Det är klart att det är det. En plan som har varit under utarbetande under lång tid. Det var hemligt. Och när någon försökte prata om det kallade de honom för konspirationsteoretiker och fick honom att framstå som en knäppgök. Men det visade sig vara sant: det finns en praktiskt taget öppen världsregering som har alla maktmedel i sin hand. Först och främst ekonomiskt. Och det är naturligtvis Big Pharma, läkemedelsföretagen. Dessa människor har redan planerat en digital typ av människa, en biorobot, som ska ersätta den gamla människan i en nära framtid. Det är därför vi ser en så fruktansvärd kris inom kultur, utbildning och medicin. Och inte bara här – överallt.

I dag är nästan alla makthavare i olika länder förenade av samma idé och mål. Kampen är inte mellan stater utan mot människan – för att göra henne omänsklig. De säger till oss: “Rör dig inte, sitt stilla. Gör det som begärs av dig. Gör det med ditt barn. Varför behöver ditt barn en otrolig utbildning? Varför skulle han låta sig mobbas av någon högtstående sak? Låt honom vara ett aritmetiskt medelvärde. Han kommer att få ett mycket enklare liv.

Och jag känner sådana människor. De säger: “Varför krånglar du? Lugna ner dig. Allt kommer att återgå till det normala, barnen kommer att starta företag, de kommer att bli framgångsrika. Och ordet “framgångsrik” är för många människor mycket viktigare än “spirituell” och även “högutbildad, kultiverad”. Jag påminns alltid om Nikolai Konstantinovich Roerichs ord, som sade: “Förstör kulturen, förstör människans anda – och du kan ta över vilket land som helst utan krig.”

Kazarnovskaya och Shukshina – en “duo” av kämpar mot okultivering.

Jag vill påminna om ett annat rop, som kom från en person från den kreativa miljön. Maria Shukshina ropade helt enkelt vid sin prisutdelning i Kreml att landet var infekterat av ett virus av bristande kultur. Håller du med om denna formulering?

Jag håller helt och hållet med Maria. Dessutom har vi nu mycket nära kontakt med henne. Och jag har redan spelat in två videoupprop bara för Shukshina-rundabordssamtalen. Eftersom hon och jag talar med en röst om det brådskande behovet av enighet mellan alla människor som tänker och förstår vad som pågår. De är inte fjättrade av de federala medierna som sjunger samma sång, och jag skulle vilja säga i klara ordalag att de zombifierar befolkningen.

Redaktörerna för TV-programmen ringer ständigt till mig: varför kommer du inte med i programmet till den och den och så ska vi prata om vem som äger vem, hur mycket och var, och vem som är tillsammans med vem, och vem som har vilket hus, vilken yacht och vilken bil. Jag svarar att jag inte är intresserad, men då säger de till mig: “Okej, kom då så sjunger vi ryska romanser tillsammans till dragspel. Då gör jag ett motförslag: låt mig ta med mig några begåvade unga människor som sjunger enligt den ryska kulturens bästa traditioner på ett sådant sätt att publiken blir rörd och att det blir den katharsis som vi förväntar oss av kulturen.

Folk protesterar mot detta: det är inofficiellt, det är inte nödvändigt. Vem behöver inte det? Det system som har byggts upp? För att det ska finnas så få utbildade och kultiverade människor som möjligt? Ju fler bildade människor du utbildar, desto svårare är det att arbeta med dem och att ge dem de idéer som administratörerna vill ha. När allt kommer omkring kommer en tänkande person, som min lärare brukade säga, som är “genomsyrad” av bra musik och riktig litteratur, inte att falla för vad som presenteras för oss från TV-skärmarna i dag.

“Kedjade tillsammans”

Det finns ett annat problem: överflödet av information och reklam, som arbetar tillsammans för att blåsa upp människans “ego”, låga tendenser, negativitet och svärta, skapar en djup apati och likgiltighet. Och sedan blir vi förvånade över att en man som stod upp för en kvinna blir misshandlad av kaukasiska personer i tunnelbanan, och majoriteten av passagerarna vänder sig fegt bort …

De är länkar i samma kedja. Många människor har redan en köttfärs inom sig. Man tänker bara på att gå till jobbet, att gå hem snabbare, att stänga av sig från denna mardröm i sin egen värld. Denna smärta är konstant och ger upphov till likgiltighet. Lämna mig ifred! Låt bara mina barn vara friska, så blir jag inte sjuk själv, så blir jag inte utsparkad från jobbet. Detta upprepar han som ett mantra. Och våra landsmän upprepar detta globala tankesätt i dag. Detta är en förolämpning för mig: ryssar har aldrig varit likgiltiga! Jag minns hur vi alla stod upp i transport när en äldre person kom in. Nu sitter alla och tänker: vad bryr jag mig, jag är trött, jag mår dåligt. Likgiltigheten är utbredd. Jag ser på allt detta och tänker: Herregud, det är dags för tentamen!

Vi får höra på tv, i bloggar och videor på nätet att vi kan skratta åt vad som helst och vem som helst, att vi kan göra hela våra liv till ett “skämt”.

Jag anser att det är nödvändigt att återinföra den moraliska kvalifikationen. Den moraliska nedbrytningen av människor, “karnevaliseringen”, började redan i slutet av perestrojkan och blev total efter unionens kollaps. Jag menar inte att Sovjetunionen var idealiskt, att det var det land som vissa människor i dag föreställer sig som ett slags paradis. Det var det inte. Det fanns en falsk idé om att vi bara skulle överleva under kommunismen, och visst fanns det många brister. Men det fanns också en otrolig vänlighet hos människorna. Jag kände alla som bodde i mina föräldrars hus – vem som hade studerat där deras barn studerade, vem som var intresserad av vad. Våra grannar brukade komma över för att dricka te. Min mormor arbetade som en psykolog i vårt hus och de berättade allt för henne. Och det fungerade. Vart tog allting vägen?

När Sovjetunionen kollapsade såg vi hur många republiker flinade mot Ryssland. Och inom ramen för detta började en slags motreaktion i folks sinnen: kanske borde vi tänka om på vår historia, kanske är vi verkligen inte så bra? Utbildningssystemet och massmedierna har blivit så självförnedrande och självdestruktiva.

Men en person är mycket påverkbar. Och många unga människor har redan fått sitt historiska minne utplånat. Min far och farfar kämpade till exempel i kriget. Så jag fick alla berättelser om kriget från första hand. Min lärare, som gick igenom både exilen och kriget, satte allt direkt i mitt huvud. Och ungdomarna på 1990-talet fick inte dessa vittnesmål. Alla var upptagna, förlåt, med att tjäna pengar. De materiella, vardagliga sakerna har kommit i förgrunden, allt annat har hamnat i skymundan. Fuska, fuska och du kommer att vara på topp. Detta har blivit den namnlösa ideologin.

Om du i dag uppfostrar en kreativ personlighet kan unga människor fråga dig: Lyubov Yurievna, varför behöver jag det här? Jag ser hur saker och ting går till: för pengar kan man köpa sig en karriär, man kan bli en stjärna. Det är därför som hela nationens värdesystem, den moraliska och andliga och moraliska censuren har fallit under sockeln.

“Varför spottar vi på oss själva?”

Det är synd att vårt land har börjat uppfattas bland annat genom de pjäser och filmer som visas utomlands. Och när en lokal tittare tittar på dem och säger: Ja, om dessa ryssar framställer sig själva på ett sådant sätt är de förmodligen inte människor, utan avskum. Sådana “produktioner” tas upp på statsbudgeten. Är det så det är?

Detta är ännu ett av mina “själsliga rop”. Jag har skrivit om detta i mina böcker “The Passion of Opera” och “Opera Secrets”. På scenen – både på operor och dramatiska scener – har det uppstått en tendens att iscensätta ryska klassiker på ett obscent sätt. Och det värsta är att dessa regissörer är efterfrågade i västvärlden. Och västerländska kritiker säger till oss: detta är en icke-trivial läsning av era klassiker, för i den traditionella formen är den redan tråkig för publiken.
I själva verket har västvärlden en beställning på den här typen av bilder: de vill förknippa det ryska folket och dess konst med ett smutsigt, bakåtsträvande och galet land som släpar sig självt i slutet av världskulturen. Och alla dessa ryska passioner, lidanden, detta djup – de borde visas som ett slags perversion.

De vill inte ha skönhet när ridån öppnar sig och man i Eugen Onegin eller Spadernas drottning ser en sommarträdgård, en herrgård, autentiska kostymer, som på scenen återskapar naturliga mänskliga känslor: ömhet, passion, kärlek, trohet. Nej, de vill att Tatiana ska framstå som ett slags missfoster och slampa och Hermann som en psykopatisk galning. Och det faktum att Tjajkovskij lyfte upp den mänskliga andens liv och gav oss anledning att gråta över Herrmanns öde – det är redan “gammalt” och “tråkigt”.

Jag vill säga: varför knivhugger vi alltid oss själva i magen och fäller sedan krokodiltårar, varför ogillar vi västvärlden så mycket? Självförnedring och självskam är länkar i samma kedja. Därav min själs rop: “Vakna upp, människa! Kom ihåg vem du är. Att du är en andlig varelse, skapad till Guds avbild och likhet.” Vi har säkert irriterat de ljusa krafterna så mycket att vi kommer att få genomgå en mycket svår prövning. Och i allt detta är mänskligheten själv skyldig. För Gud har inga andra händer än våra.

Människor säger ibland till mig: ” Herregud, står allting rätt till med dig, varför lider du? Varför vänder du dig dit? Eller räcker inte scenen till för dig?” Jag svarar alla: Jag saknar inte scenen, jag har tillräckligt med den. Men detta är inte livet för mig som helhet. För jag kan se att vi står mot en vägg bakom vilken det inte finns någonting. Och det kan gå så illa att ingen blir tillfredsställd.

När all denna pandemiska röra började, förstod jag först inte: kommer denna intrig att ta slut efter en tid, kommer mänskligheten fortfarande att ha en chans att leva? Och nu vet jag med säkerhet att de inte kommer att göra det. Det finns mycket långtgående planer. Och de händelser som redan är planerade för de kommande månaderna tyder på att snaran börjar dras åt på allvar.

Har pandemin skapats av den globala digitaliseringen?

Många börjar själva delta och övertalar andra att göra det. Och ovanifrån täcks all denna panik som ett nät av total digitalisering. Är det inte det som det handlar om? Nyligen varnade Natalia Kasperskaya, en välrenommerad person inom IT-branschen, direkt: “Vi drivs i riktning mot digitalisering. Men det finns en risk: det kommer att finnas en ny “skuggmakt” i landet”. Samtidigt var hon lika frispråkig när hon uppmanade till: “Ge inte upp dina biometriska uppgifter”. Det är svårt att anklaga henne för inkompetens, för tom alarmism…

Det stämmer. Ibland skriver folk också till mig: “Vem är du för att varna oss, för att uppmana oss? Du är en skådespelerska, en sångerska, och vi behöver specialisternas röst. Mina kära kolleger, hur många av dagens specialister av högsta kaliber, opartiska, som skriker med blodigt skum i munnen? De ropar: människor, kom till sans, titta på statistiken över vad som händer i världen. Inte påhittade, utan verkliga.

Vi talade nyligen med en kvinna som har en viktig position i den kreativa världen. Hon talar till mig genom fyrdubbla masker. Jag sa till henne: “Ursäkta mig, jag kan inte se din artikulation, kan du ta av dig masken?” Och hon säger: “Jaså, verkligen? “Jag går ingenstans, jag är rädd för allting, jag behöver ingenting. Jag sa till henne: “Du är kreativ, jag bjuder in dig till en pjäs i morgon.” Och hon sade: “Vad pratar du om, vilken föreställning? Vad händer om någon nyser eller hostar?”

Människor förstår ofta inte varför de blir sjuka och dör. Och den kommer inte bara från ett virus, utan också från en persons egen negativa psykiska energi, som drivs till förtvivlan av skrämseltaktik. När vårt immunförsvar drabbas av ett sådant slag släpper det inte bara in den aktuella sjukdomen utan utlöser också alla andra sjukdomar. Titta på statistiken över hjärtattacker, slaganfall och psykiska sjukdomar: de är tio gånger större än andelen kovider! Och de ger också komplikationer.

Och när du säger det tittar vissa människor på dig med oförståelse. Precis som de inte ser faran med den totala digitaliseringen – vart den leder oss. Du behöver inte personligt utrymme och din vilja. Vad behöver du dem till? Den digitala tekniken löser allt för dig. Den tänker åt dig, den talar om för dig vad du ska äta, den visar dig personen du inte behöver älska, men den etablerar så att säga en relation med honom eller henne. Varför ska du tänka? Du behöver inte heller personlig egendom. Vi kommer att ge dig allt. Du bor och arbetar här i dag och i morgon behövs någon annan på denna plats, kanske ingen person alls. Är det den framtiden vi vill ha? Jag tvivlar på det. Det är därför som jag registrerar vädjanden för att bli hörd. Om de inte vill höra en sångare, låt dem lyssna på specialister som inte är partiska. I dag finns det tack och lov många av dem.

Nyligen såg jag ett videomeddelande från en amerikansk, en fransk, en engelsk och en italiensk kvinna som helt enkelt förklarade varför de lämnade sitt yrke i samband med den aktuella modesjukdomen. “För att vi inte vill titta bort från oss själva i spegeln och vill se våra barn rakt i ögonen.

Och jag vill inte heller dagtinga med mitt samvete.

Artikeln ovan publicerades ursprungligen på tsargrad.tv, och också på den mycket populära Yandex-bloggen “Zen”.

Här är inlägget på Tsargrad.tv i sin helhet. Passa på att läs kommentarerna.