“Ryssar Måste Dö”
Från Buddha till Bandera
Jag minns mina första stapplande steg som @irysslandnu på Twitter hösten 2015. Just tillbaka i Moskva efter en återförening i Karlskrona med officerskollegorna från Sjökrigsskolan Kurs 75, så försökte jag smälta den Rysslandsfientlighet som serverats tillsammans med ölen och nubbarna.
Twitter förde mig genast i kontakt med sådana som Oksanen, Wilderäng, och deras bombhöger svansar som ofta påpekade att deras hat var riktat mot Putin, inte mot det ryska folket i gemen. Man trodde att västs mediakampanjer och sanktioner skulle få folket att resa sig mot “regimen” i Kreml.
Den ryska majoritetens uppslutning bakom den “speciella militära operationen” i Ukraina under våren 2022 släckte dock “stå upp för det ryska folket” glorian. När inte ens nya sanktioner och propaganda som skulle gjort Hitler och hans anhang gröna av avund, hjälpte, så övergick hatet till uttalad rasism mot alla ryssar och allt ryskt.
Hela den politiska och mediala eliten i väst hoppar nu i takt med Banderas anhängare och stämmer in i OUNs traditionella heilande och hotfulla vrål om att sätta kniven i alla “moskaler”.
Du hittar inget motsvarande hos ryssarna som fortfarande ser sina släktingar i Ukraina som vilseförda och drogade av Rysslands fiender i väst med en liten klick av ultra-nationalister lika hjälpsamma som deras far- och mor- föräldrar var för 80 år sedan.
Evgeny Norin beskriver detta från ett Rysk-patriotiskt perspektiv i artikeln nedan, hämtad från Readovka och översatt från det ryska originalet.
Under de senaste månaderna har den ukrainska (och västerländska) propagandan genomgått en märkbar utveckling. Under lång tid har behandlingen av våra kära medmänniskor reducerats till att du, Vanya, i princip är en trevlig kille, men dina myndigheter är dåliga, kapitulera, den politiska tjänstemannen ljuger, maten i fångenskap är god.
Innebörden av ett sådant tillvägagångssätt var i allmänhet uppenbar – att få så många ryssar som möjligt att drabbas av panik och fatta förhastade beslut. Kapitulation (för soldaterna), flykt från landet, att få opinionsbildare på sin sida, allmän demoralisering med skuldkänslor och bitterhet. Man kan inte säga att det inte fungerade alls: vissa lyckades bränna hjärnor till den grad att de blev helt galna (tänk på alla de människor som hade biljetter för femtusen dollar till Tbilisi och nästan till Kandahar), många var helt enkelt så fulla av skuld att de lämnade landet och nu lever vidare från Bishkek till Buenos Aires.
Men propagandapotentialen i denna riktning var mer eller mindre uttömd. De arga idioter som kräver att det förbannade Ryssland ska bombas, även om de bor i Ryssland, lyckades aldrig samla tillräckligt många för att bli en betydande faktor på nationell nivå. Eliterna gjorde ingen revolt, massorna stormade inte Kreml, och regeringskritiska demonstrationer slogs snabbt och enkelt ned av polisen. Det skedde en splittring, men i stället för inre oroligheter skedde en massutvandring av missnöjda, vilket naturligtvis inte var vad Kiev (och deras sponsorer) hade velat.
Å andra sidan visade sig striderna vara lika brutala som alla hade befarat. Den våldsamma stormningen av Mariupol, avrättningar av fångar, förstörda städer, enorma förluster bland soldater på båda sidor, tunga civila förluster… Nivån av bitterhet har ökat dramatiskt, till och med jämfört med de åtta åren av krig i Donbass.
Som en följd av detta har också tonen i propagandan förändrats. Under 2014 var mainstream media åtminstone något blyg för öppen avhumanisering. Vid det här laget har dock alla befriat sig från den chimär som kallas samvete. Dagens propaganda har skrämt till och med Arestovitj, som dock har sett det lämpligt att påpeka att vissa saker redan är lite överdrivna. En inbjudan till en jul(!) konsert i en orgelhall i en typsnitt som är stiliserad som lik av ryska soldater är en kreativ grej som skulle ha sett exotisk ut även 2014. Det är svårt att föreställa sig vad hedersgästen, vars födelsedag firas, skulle ha sagt. Vi kan bara vänta på människooffer i Jesu namn – vissa kannibalstammar sägs ha gjort det en gång i tiden, så botten har ännu inte nåtts.
De är inte i krig med regeringen i Kiev. Snarare tvärtom. Vad de verkligen behöver är att alla ryssar antingen dör eller blir så nedgjorda att vi överlämnar oss till Ukrainas barmhärtighet och massaker.
Bedövning – det är som heroin, det fungerar snabbt och oåterkalleligt. “Vi var inte vildsinta eftersom vi inte visste hur det var ännu”, berättade en soldat om sin erfarenhet av kriget 2014. År 2023 hade alla lärt sig och ingen behövde lära sig mera. Propagandan den här gången är inte att man lurar medborgarna, utan snarare att man följer allmänhetens krav. Samma typsnitt med liken – det uppfanns ju inte av CIPSO, det är en gräsrotsskapelse.
Är alla ukrainare så benägna? Absolut inte. Men om en person inte vill skära av huvuden, äta lik och dricka blod, så är chansen noll att bli hörd i Ukraina, medan risken att hamna i fängelse för demonstrativ vägran att delta i kannibalorgier är långt ifrån noll. Vi har alltså sett och ser fortfarande live hur den politiska konflikten har förvandlats till en existentiell konflikt för de Ukrainska nationalisterna. Om du upprepar mantrat om orcher alltför länge kommer du själv att bli övertygad om att orcher inte är människor utan en annan biologisk art.
Det är inte armén som är i krig med armén. Det är samhället som är i krig med samhället.
För vem och hur är det egentligen farligt? Först och främst för Ukraina självt. Krig slutar vanligtvis med ett fredsavtal. Vad för slags fredsavtal kan man ingå med representanter för en annan art, som man själv har förklarat vara orcher och Coloradobaggar – Gud vet. Den politiskt aktiva delen av samhället i Ukraina är inte bara redo att dö, det skulle bara vara halva problemet. Tvärtom, de vill aktivt dö, de vill brinna i tanken, och det är meningen med livet, och de kommer att ramma samma tankar i de medborgare som inte är vill delta i ett sådant program. Det värsta odjuret är den civila människans odjur, odjuret hos den fredliga mannen som har bestämt sig för att vara en passionerad man. Soldaten kommer att sluta, politikern kommer att sluta, men den patriotiska sekteristen känner ingen återhållsamhet. Det är därför som viljan att “kämpa till total seger” är så starkt utbredd där.
Men för Ryssland innebär detta tillvägagångssätt också att vägen tillbaka är stängd. Eftersom fienden redan har skruvat upp volymen på sin “Radio of a Thousand Hills”, och en kulle i varje huvud, är det enda sättet att lugna en sådan fiende att acceptera situationens allvar och göra allt för att se till att fienden besegras på slagfältet. Detta innebär för övrigt också att alla försök under kriget att nå en överenskommelse om vissa affärsfrågor, att uppnå något genom politiska eftergifter och så vidare, är en misslyckad idé. – är en idé som är dömd att gå i graven. Fienden har förklarat oss som en existentiell fiende. Krigets natur måste alltså accepteras och levas med det i åtanke. Det finns en galning som vandrar genom skogen och vill skära halsen av dig.
Och tills du tar bort hans kniv kan du inte sova lugnt.
