Rädda Ryssland innan det är för sent.

Pengaflykt - finns det ett vaccin mot denna eviga ekonomiska pandemi som härjar, inte bara i Ryssland utan i alla länder som inte ger ut någon av världens reservvalutor. Den ekonomiska protektionisten, Sergey Glazyevs, recept har skatt på kapitalexport som främsta ingredient. - Lycka till med det, säger jag.

Rädda Ryssland innan det är för sent. Sergey Glazyev skrev ut ett recept.

18.05.2021 lentaruss

Företag som aggressivt tar utdelningar, räntor och royalties utomlands bör betala “för girighet”, säger Michail Misjustin [Rysslands Premiärminister]. En progressiv inkomstskatt bör införas för sådana företagare. Ekonomen Sergei Glazyev bidrog till initiativet.

Premiärministern gjorde sitt uttalande i duman under rapporten om regeringens arbete under det gångna året:

Jag tror att det kommer att bli nödvändigt att finjustera mekanismen om företaget bedriver aggressiv verksamhet för att utnyttja utdelningar, räntor och royalties från Ryssland, och då bör man införa en progressiv inkomstskatt eller andra metoder.

Samtidigt påpekade Mikhail Mishustin att det är nödvändigt att upprätthålla en balans för att “inte ta död på företagens vilja att skapa nya produkter och exportera”. Trots detta måste “girigheten” fortfarande betala extra skatter till Rysslands budget, där denna verksamhet bedrivs.

Som vi minns meddelade president Vladimir Putin i sitt tal till den federala församlingen att skattelagstiftningen för företag skulle finjusteras. Statsöverhuvudet sade att landets myndigheter kommer att uppmuntra företag som investerar utdelning i utvecklingen av industrier i Ryssland.

Triljoner dollar fördes ut. Och de kunde ha arbetat för Rysslands intressen.

I ett samtal med Tsargrad påminde Sergei Glazyev, Russian Academy of Sciences, minister i Eurasian Economic Commission (EEC), om att kapitalflykt är ett av de mest negativa och destruktiva fenomenen för den ryska ekonomin. Enligt olika uppskattningar har under de senaste 20 åren cirka 1 biljon dollar tagits ut ur Ryssland, medan siffran för hela den postsovjetiska perioden närmar sig 2 biljoner dollar.

Om dessa pengar stannade i landet skulle ackumulationstakten nå den målnivå som presidenten talade om i sitt tal för åtta år sedan. Då hade statschefen som mål att få upp besparingsnivån till 27 procent av BNP. I dag är det mindre än 20, och det är helt klart otillräckligt även för en enkel reproduktion av ekonomin.

Kapitalflykt är ett av de mest negativa och destruktiva fenomenen för ekonomin. Enligt olika uppskattningar har omkring en biljon dollar tagits ut ur Ryssland under de senaste 20 åren.

Alla länder utom de som har världens reservvalutor – dollarn, pundet, euron och yenen – kämpar med kapitalflykt. När pengar i nationella valutor tas ut är det i allmänhet inte en förlust för det ekonomiska systemet, eftersom det för det första kan kompenseras genom ytterligare penningemissioner. För det andra behöver man inte skicka resurser för pengar som exporteras i den nationella valutan.

När allt kommer omkring är all valuta som kommer till oss antingen valutaintäkter från export eller utländska lån eller investeringar. För att ta ut något i utländsk valuta måste du först sälja något utomlands. Och det visar sig att vi helt enkelt slösar bort en stor del av våra råvaror. Eftersom en stor del av de utländska valutorna från dem stannar utomlands och inte tjänar landets intressen.

Enligt Sergei Glazyev stannar i genomsnitt upp till 100 miljarder dollar av det exporterade kapitalet utomlands varje år. Dessa gigantiska summor skulle kunna förändra vår ekonomi avsevärt och bidra till dess utveckling och modernisering. De skulle bidra till att införa ny avancerad teknik och därmed höja levnadsstandarden.

I länder som vårt, där kapitalexporten sker i utländsk valuta, krävs åtgärder för att bromsa denna process.

Under tiden, i början av 2000-talet, när valutamarknaden precis höll på att bildas i Ryssland, exporterades kapitalet, om det överhuvudtaget exporterades, endast med hjälp av licenser som måste utfärdas av de penningpolitiska myndigheterna. I stort sett var kapitalexport förbjuden. Men sedan, under trycket från IMF, vann de liberala tendenserna i “reformisternas” medvetande, och licenserna för kapitalexport avskaffades. Och nu kan vem som helst, om kapitalet har lagligt ursprung och skatterna är betalda, enkelt exportera det vart han eller hon vill.

Det pågår en livlig internationell diskussion om reglering av kapitalexport. I synnerhet föreslås att man återupplivar den idé som nobelpristagaren, klassikern inom modern penningteori och professor vid Yale University, James Tobin, hade om att införa en skatt på valutaspekulation. Enligt Tobin är den viktigaste uppgiften för de penningpolitiska myndigheterna i alla länder att maximera investeringarna. Och inte den snävt förstådda kampen mot inflationen, som vår centralbank inte kan vinna, eftersom den inte förstår att det viktigaste sättet att bekämpa inflationen är att införa ny teknik, inte att begränsa efterfrågan och inte att minska utlåningen till ekonomin.

En skatt på kapitalexport är ett rättvist tillvägagångssätt.

Om en sådan skatt på kapitalexport införs kommer vi faktiskt att motverka kapitalexport, sade Sergey Glazyev. Detta innebär att mer pengar stannar i landet. Enligt akademikern är detta tillvägagångssätt ganska rättvist, eftersom våra möjligheter till ekonomisk tillväxt försvinner i och med kapitalexporten.

Systemet för ekonomisk reglering i Ryssland är ofullständigt, och en betydande del av det exporterade kapitalet är i själva verket nationens gemensamma egendom, vars källa är naturräntan. Den del av kapitalet som exporteras från exporten av råvaror eller valutaintäkter som stannar utomlands innehåller i alla fall till stor del naturlig ränta, som vi inte har lärt oss att ta ut. Och de instrument för återtagande som vi använde tidigare, t.ex. den exporttull som vi införde 1991, har nu skurits ned och minskats. Därför är skatten på kapitalexport en förnuftig åtgärd.

Enligt Glazyev gick åtminstone en del av den naturliga ränta som världsmarknadspriserna på råvaror innebar till budgeten tack vare de ovannämnda exporttullarna. Under den första perioden var det således möjligt att ta ut upp till 40 % av de valutainkomster som genererades av export av olja, metaller och andra råvaror.

James Tobins rekommendationer skulle kunna användas i Ryssland i dag. Nobelpristagaren anser att valutaspekulationstransaktioner, som han föreslog att man skulle införa en skatt på, leder till att pengar leds bort från investeringar, vilket skapar finansiella bubblor och därför är det onda för ekonomin. Om vi lägger en hög skatt på denna typ av transaktioner, trodde Tobin, kommer det att bidra till den ekonomiska tillväxten genom att uppmuntra till investeringar i den reala ekonomin, vilket kommer att garantera ekonomisk tillväxt.

Det är en sådan skatt som vi skulle kunna införa i dag. Vid ett tillfälle lyckades jag driva igenom ett initiativ för att införa beskattning av valutaväxlingstransaktioner. Statsduman röstade då för en skatt på 5 procent, men sedan sänkte federationsrådet den tio gånger, till en halv procent. Den har funnits en tid och har gett en viss del av budgetintäkterna. Jag anser att vårt beslut att införa exporttullar på råvaror var enastående.

I början av 90-talet påminde akademikern om att detta verktyg hjälpte den federala budgeten att få ungefär en tredjedel av sina intäkter. Och när exporttullarna upphävdes efter påtryckningar från IMF gick landet i betalningsinställelse eftersom budgeten inte kunde täcka det uppkomna hålet.

Sergei Glazyev anser att kombinationen av en skatt på kapitalexport och exporttullar är det perfekta sättet att reglera kapitalexporten för att minimera den negativa effekten och volymen av detta fenomen. När det gäller företagens vinster är denna idé enligt akademikern föga användbar.

För det första är det en mycket stor uppståndelse kring skattelagstiftningen. Det kommer att bli mycket svårt att särskilja vinster beroende på hur de görs, genom exportverksamhet eller på bekostnad av inhemsk verksamhet.

Vi får inte glömma att våra råvaruexportörer ofta använder sig av upphandlingsföretag. Hittills har vår lagstiftning tyvärr inte undanröjt möjligheten att bedriva verksamhet genom offshorezoner. Jag vill påminna er om att “Yukos-affären” uppstod på grund av att detta företag sålde olja på papper i form av borrhålsvätska till Cypern, och att det underskred priset många gånger om. Från Cypern såldes sedan råvaran till konsumenten eller till börsen som olja. Men alla dessa åtgärder resulterade i att inga vinster alls genererades på pappret.

Tyvärr, fortsatte Glazyev, ser vi att vinstskatten är mycket känslig för alla typer av bedrägerier. Och vissa av våra företag med en stor personalstyrka av jurister och skatteoptimerare lärde sig att underskatta vinsterna.

Dessutom, sade akademikern, kommer idén om progressiv inkomstskatt för företag som bedriver en aggressiv politik för att flytta kapital utomlands att vara svår att motivera ekonomiskt och juridiskt. Naturligtvis kommer det att möta starkt motstånd från näringslivet, som med rätta kommer att fråga: varför straffas vi för att vi faktiskt exporterar den ena eller andra produkten? Det kan trots allt inte bara vara råvaror, utan även högteknologiska produkter som vi producerar effektivt och som har ett högt pris.

Därför har vi länge föreslagit dessa två verktyg: återinföra exporttullen, även om vi lovade att avskaffa den i WTO. Men nu tror jag inte att det är dags att se tillbaka på WTO. För det andra bör vi införa en skatt på kapitalexport, den så kallade Tobinskatten, när det gäller köp av valuta i syfte att exportera kapital. Eller bara införa en skatt på kapitalexport, om den sker i andra former.