Luftstrid över Östersjön. Osynlig F-35 upptäckt och “nedkämpad” av Su-30.
Jamän JAS så då?
Luftstrid över Östersjön. Amerikansk “osynlig” F-35 förlorade med lätthet mot Sukhoi
Ekonomi 14.06.2021 smiruss
Det ökända amerikanska stealthflygplanet F-35 förlorade otvetydigt sin första flygstrid någonsin mot det ryska Su-30SM-jaktplanet.
Det “osynliga” femte generationens stridsflygplanet upptäcktes I luften över Östersjön. Det identifierades som ett mål, och sedan närmade sig Su-30SM av fjärde generationen, flög nära det, vände sedan i sidled och visade Nato sina robotar och försvann långsamt.
Det sägs att de ryska piloterna täckte sina ögon med händerna – för att inte förolämpa sin italienska kollega med en hemsk antydan om att de såg honom. Allt detta sker mot bakgrund av en skandal i USA, där Pentagon självt fattar det svåra beslutet att avstå från ytterligare inköp av F-35…
Tillbaka till utvärderingen
Naturligtvis kan detta inte kallas “strid” på ett konventionellt sätt. De två potentiella motståndarnas flygplan sköt inte mot varandra.
Bara ett F-35A-jaktplan från det italienska flygvapnet som flög över Östersjön. Det italienska jaktflygplanet var i tjänst som så kallad flygpolis, som om det skulle skydda Estland från aggressiva ryssar. Flygplanen kom till Estland genom rotation och baserades på Ämari flygfält.
Det svåra med situationen här är att F-35A anses vara ett stealthflygplan. I den amerikanska reklamen hävdas att dess effektiva spridningsyta (ESR), dvs. den reflekterande effekten, är endast 0,005 kvadratmeter – storleken på en tennisboll, enligt reklamen. I vilken utsträckning detta stämmer överens med verkligheten var fortfarande okänt – i nära kontakt med dessa maskiner kunde vi inte “lysa” live från flygplansradaren. Om analogin med F-22A “Raptor” (som också är superduper, femte generationens “osynliga”) är korrekt, kan det i verkligheten vara ytterligare en nivå, och till och med två. Det är också bra, men i det här fallet kan vår Su-35SM, utrustad med radar H035 “Irbis”, upptäcka ett sådant mål på ett avstånd av 165-240 km.
Men det beror mycket på våglängden. Objekt som är dåligt synliga på X-bandet (som F-35), det vill säga centimetervågor, är väl synliga för stridsflygplan som är utrustade med L-bandsradar, det vill säga decimetervågor. I pressen nämns att Su-30SM kan (eller kommer att kunna med en uppgraderad version) upptäcka mål med en ESR på cirka 0,2 kvadratmeter på ett avstånd av 190-200 km. Och detta är ingen reklam, utan F-35A:s faktiska ESR.
De flög, såg, och sköt ner.
Det ryska tvåsitsiga stridsflygplanet Su-30SM, som är utformat för att få luftherravälde, kraftfullt och mycket manövrerbart, såg det italienska “osynliga”. Under den första konfrontationen mellan de två flygplanen på kort avstånd närmade de sig varandra.
Det spelar ingen roll om piloten blev dirigerad från marken eller om han såg det själv. Det viktiga är att det ryska flygplanet under operationen flög under en tid nära “Italienaren”, tog bilder och övervakade alla nödvändiga egenskaper och signaturer. Inklusive det verkliga värdet av EPR. Sedan utförde den en manöver som inom den italienska sektorn av Natos flygverksamhet brukar kallas “non professional and irresponsible”. I allmänhet passerade den på ett oprofessionellt och oansvarigt sätt framför “partnern” och visade sin mage med missiler på tio positioner. Signalen till alla militära piloter i världen är tydlig: bryt inte gränsen, annars kan alla dessa resurser tillfalla dig.
Efter detta sjönk ryssen åt sidan och försvann.
Det är det som är hela “kampen”. Men under tekniskt sett fredliga förhållanden visade den alla som behövde den allt som var nödvändigt. Det ryska stridsflygplanet, som är snabbare och mer manövrerbart än F-35, skulle redan ha träffat det med sina missiler om mötet hade ägt rum under stridsförhållanden. För även om Su-30SM inte är osynlig, eftersom det är ett attackflygplan, dvs. i alla fall aktivt lyser med sin radar, och med sin EPR på 5 kvadratmeter skulle “kollegan” se den i 200 km., men när det gäller manövrerbarhet och hastighet på Mach 2 kommer den att vara fullt kapabel att undvika både medelräckviddiga “luft-till-luft”-missiler AIM-120 C / D AMRAAM (eller ASRAAM), som är beväpningen på F-35.
Och i praktiken skulle det amerikanska flygplanet med sin mycket låga hastighet och smidighet ha avlyssnats av både flottan och det markbaserade luftförsvaret och skulle ha fått medelräckviddiga missiler R-27 från det landbaserade luftvärnet på ett avstånd av 140 km.
Men bakgrunden är också viktig.
Ja, bakgrunden till att mötet ägde rum är också viktig.
Faktum är att det i programmet för uppdatering av USA:s stridsflygplan inte finns någon plats för nya beställningar av F-35! Naturligtvis började rösterna höras där genast och sade att alltför många av dessa maskiner redan har tillverkats och att de nya helt enkelt inte behövs, eftersom huvudprincipen är att producera en uppgraderad version av F-35 Block 4 i mitten av 2020. I stället för att öka antalet flygplan vore det bättre att “spendera pengar på att hålla maskinerna i gott skick”.
Det låter bra. Men nu betyder “lämpligt skick”, som det visade sig, … förvärv av motorer till dessa stridsflygplan! Bristen på detta, visar det sig, “leder till att flygplanen inte kan flyga i hög hastighet”.
Naturligtvis – endast passagerarflygplan kan flyga i 850 km/h på den globala himlen…
I allmänhet är prat bara prat – och det är uppenbarligen producerat av Lockheed Martin Corporation, som nu befinner sig i en mycket svår situation – men den amerikanska pressen skriver det:
Den största överraskningen var att det inte fanns någon beställning på ytterligare F-35-flygplan.
I stället kommer 1,4 miljarder dollar att spenderas under budgetåret 2022 på inköp av 12 F-15EX-krigare, som tillverkas av Lockheeds konkurrent Boeing Corporation.
Därför kan tidsfristen “mitten av 2020-talet” enligt vissa observatörer betyda “aldrig”. Eftersom USAF:s flygvapen är så uppmärksamma på F-15EX betyder det att F-35 redan på den här nivån betraktas som en dålig maskin, opålitlig och oproblematisk. Dessutom är de extremt dyra. Därför är det bättre att de betalas av USA:s allierade och kunder, som har varit inblandade i en slags “stridspyramid”. Det vill säga, de har redan betalat sina pengar på utvecklingsstadiet, några av dem har fått kontrakt om produktion av vissa eller andra delar till det amerikanska fordonet, kontraktet på dem är giltigt fram till 2028 – och nu har de ingen väg ut ur denna pyramid.
Ett perfekt affärssystem: storartad reklam – investeringsförslag – utveckling av modeller på bekostnad av godtrogna kunder – reklam – anbud – kontrakt – pengar – deltagande i produktionen – upphandling – pengar. I dag är ett tjugotal länder som omfattas av detta system inte “snyltare” utan “partner” till Förenta staterna. Men det gör det inte lättare för dem. Som den lätt upptäckta och eventuellt nedskjutna “italienaren” över Östersjön.
Och det var inte ens F-35:s “klasskamrat” – det ryska femte generationens stridsflygplanet Su-57 – som slog det…
