Rysslands Aggressivitet

Hur “Rysslands Aggressivitet” styr den säkerhetspolitiska debatten i Sverige.

Efter att under lång tid följt med på det mesta som skrivs i Sverige om Ryssland, så har jag en ganska så god uppfattning om vad vi blir ”matade” med.

Jag har dock endast kunna stickprovs-vis mäta effekten av denna mass-media diet på släktingar och vänner samt affärs-partners.

Det är först efter det att jag nyligen gav mig in i den Svenska Twitter-miljön som jag börjat förstå omfattningen och effekterna av det Rysslands-hat som förmedlas i massmedia.

sverige-finland-nato

NATO-debatten är en bra indikator för att bedöma resultatet av anti-Rysslands propagandan i Sverige.

För många, inte minst för mina f d kollegor i försvarsmakten, så verkar det som om Sveriges enda möjlighet att undvika en Rysk invasion är att bli medlem i NATO.

Man tycker inte att det nära samarbete vi redan har med NATO ger tillräckliga garantier utan vill säkra sig om skydd enligt Artikel 5 i Washington Fördraget (anfall på en medlem är lika med anfall på alla)

Problemet är att diskussionen grundar sig på helt fel antaganden och jag anser att ett

beslut om medlemskap i NATO bör vara baserat på fakta och inte på skrämsel-propaganda.

När jag bad en mycket aktiv ”Tvittrare” att förklara varför många har så svårt att förstå att Rysslands s. k. ”aggressivitet” kanske är en reaktion på USAs, NATOs och EUs aggressiva agerande, så fick jag svaret:

”för att allt började med att Ryssland gick in i Georgien och Ukraina. Väst bedriver motreaktioner efter Ryskt agerande”.

twitter-1

Detta var ett mycket konkret och svar och det speglar förmodligen den bild som DN, SvD, SVT, TV4 och de andra krigshetsande drakarna har målat upp i sitt arbete för den Svenska försvarsindustrin.

Frågan är om det är rätt bild? Troligen inte.

Jag kan i alla fall med bestämdhet säga att det inte är den bild som man har i Ryssland.

Om det är någonting jag har lärt mig under flera hundra timmar av affärsförhandlingar med Ryska motpartners så är det bl. a. följande två saker:

  1. Ta reda på fakta från så många källor som möjligt.
  2. Sätt dig in i hur motpartnerna ser på frågan och vilka fakta deras uppfattningar bygger på.

Ett övervägande om ett eventuellt medlemskap i ett NATO som styrs av ett USA som nu kommer att uppgradera sina kärnvapen i Europa, är mycket viktigare än affärsförhandlingar. Inte bara för Sverige utan för hela världen.

Så låt oss applicera dessa mina erfarenheter på påståendet ovan genom att klarlägga fakta och ståndpunkter vad gäller Rysslands aggression i Georgien och Ukraina.

Detta är fakta om Rysslands två-veckors krig med Georgien i augusti 2008.

Georgien anföll Sydossetien. Ryska freds-bevarande soldater som enligt avtal fanns i vid Sydossetien gräns mot Georgien dödades av de anfallande Georgiska trupperna. Huvudstaden i Sydossetien, Tschinvali, blev beskjuten av artilleri och flyg. Några civila dödades under beskjutningarna.

Ryssland skickade militär för att försvara sina freds-bevarande soldater samt den övergripande Ryska befolkningen i Sydossetien. För att förhindra en utdragen väpnad konflikt, så gick de Ryska styrkorna också tillfälligt in i själva Georgien och slog ut krigs-viktig infrastruktur.

När ”kriget” var vunnit, så drog sig Rysk militär tillbaka till Sydossetien som strax därefter erkändes av Ryssland och, så småningom, av en handfull andra länder.

Visst finns det antydningar om, men utan bevis, att Ryssland provocerade den Georgiska attacken. Efterspelet, med bl. a. domen (i Georgien) mot Saakasjvili, samt det faktum att Ryssland aldrig ockuperade själva Georgien, visar att om Ryssland, tillfälligt, ”gick in i Georgien”, så var detta denna ”aggression” till 100% en reaktion på agerandet av Saakasjvili (uppmuntrad av Amerikanska rådgivare).

Uppdatering:

Tack “epi” för denna kommentar och länk till EU rapport …

Det finns en omfattande EU undersökning som visade att Georgien startade kriget, i Sverige har vi skrivit om historien.
http://news.bbc.co.uk/2/shared/bsp/hi/pdfs/30_09_09_iiffmgc_report.pdf

Så vad med Ukraina?

För att inte göra detta inlägg till en roman, så låt oss, tillsammans med chefen för Stratfor (en ”think-tank” med länkar till Pentagon), George Friedman, konstatera att det som skedde i Kiev under den 20-21 Februari 2014 var the most blatant coup in history. (Den Amerikanske forskaren och författaren F. William Engdahl, är en av många som, bl a här, har beskrivit denna kupp i Kiev och vilka som var inblandade).

Det är helt enkelt inte möjligt att se Rysslands agerande efter kuppen i Kiev annorlunda än vad det i verkligheten var – en reaktion. Inte enbart på kuppen, utan framförallt på det Rysslands-hat som verkade vara det enda som enade de olika fraktionerna i det nya, icke konstitutionsenliga, parlamentet.

Jag har skrivit om detta i tidigare inlägg här och här.

Att Ryssland ”gick in” på Krim, är det väl inte mycket att diskutera om. Avsikten med insatsen där var att ge befolkningen på Krim (och i Sevastopol) en chans att säga sin mening genom de folkomröstningar som ju gav entydiga resultat.

Och, var vänliga, kom inte dragande med de myter som har byggts upp av svensk massmedia, att ”folkomröstningen skedde under vapenhot”. Det är helt enkelt inte sant.

Krimborna blev skrämda, inte av de ”artiga männen i grönt” (som de Ryska soldaterna kallades för), utan av vad de upplevde under och efter Majdan, där flera hundra från Krim deltog i de anti-Euro-Majdan demonstrationer som Svensk media inte alls rapporterade om.

Det som sedan hände i Odessa och hur de initialt fredliga demonstrationerna i Donetsk och Luhansk angreps med vapenmakt (inklusive flyg-attacker mot civila), visade ju, tyvärr, att Krimborna hade all anledning att vara livrädda.

När det gäller Donbass, så är det en helt annan sak (än Krim).

När Putin beslutade om att agera på Krim så var han säker på att det var enligt önskan av en majoritet av folket där.

Övriga delar av Ukraina var han inte alls lika säker på skulle ta emot ett närmande till Ryssland med öppna armar.

Den spontana protest som sedan trappades upp som en reaktion på Kievs hållning, hade därför inledningsvis inget stöd från Kreml.

Den support som ”Rebellerna” i Donbass fick kom från privatpersoner och organisationer (bl. a. kyrkan, enskilda politiska partier samt den avsatte President Janukovitj och ”hans” oligarker) som agerade självständigt och inte på order från Kreml.

Vapen och ammunition fanns det redan gott om i de militära förråden i östra Ukraina.

Allt som rebellerna inledningsvis behövde för att försvara sig mot den nedgångna Ukrainska militären samt de ”national-garden” (som hastigt organiserades för att ge de mest våldsamma aktivisterna från Majdan utlopp för sitt hat-adrenalin), fanns redan inom områden kontrollerade av rebellerna. Och det som inte fanns kunde lätt köpas från korrupta individer i den Ukrainska armén.

När det sedan visade sig att ”Rebellerna” var mera uthålliga än vad någon hade räknat med, så hade Putin helt enkelt inget annat val (för att inte riskera ett nationellt uppror i Ryssland) än att ”se mellan fingrarna” på att reguljära soldater tog eller fick permission för att sedan slåss på rebellernas sida i Donbass.

Övrigt stöd från den reguljära militären är det väldigt få som verkligen vet omfattningen av.

Klart är att det inte finns några säkra bildbevis på att stridsvagnar och artilleri (eller luftvärnsrobotar) förts över gränsen. Det innebär dock inte att så inte har skett dolt. (men absolut inte i de Ryska humanitära konvojerna som det har insinuerats om från propaganda byråerna i Kiev).

Ryssland vill inte ha eller ta ett officiellt ansvar för de områden som nu hålls av rebellerna (eller terroristerna, som regeringen i Kiev kallar dem för). Man gör därför allt (t. ex. Minsk 1 och 2) för att få till en fredlig lösning inom Ukraina, inte minst för att behålla den ryss-vänliga befolkningen som en motvikt till de mono-politiska, ”Ukrainska”, krafterna från västra Ukraina som tagit makten i Kiev.

Ryssland kan heller inte låta Donbass och dess Ryssvänliga befolkning falla till de välbeväpnade banden av nationella fanatiker, som har mer eller mindre fria händer från Kiev att projektera sitt hat mot den Rysk-talande befolkningen i Donbass.

Situationen i Donbas kan liknas vid det finska vinterkriget 1940, då Sverige inte deltog officiellt men sände frivilliga och materiel för att göra “Finlands sak vår”.

Det är också viktigt att förstå den nära samhörighet som råder mellan ryssar i Ryssland och i östra Ukraina.

Så påståendet att Ryssland ”gått in i Ukraina” är till viss del sant vad gäller Krim. Men både den operationen (som sedan ledde till en acceptans av ansökningen från Krim och Sevastopol att bli medlemmar i den Ryska Federationen) och det, inofficiella, stödet till Donbass, måste helt och hållet ses som en reaktion på den USA och EU-sponsrade kuppen i Kiev.

Mot denna bakgrund, så blir den nuvarande diskussionen om hur Sverige bäst ska försvara sig mot Rysslands aggressivitet, helt förvrängd.

Det som vi har blivit förledda att uppfatta som aggression, med olika grandiosa förklaringar som att Putin vill ”återupprätta Sovjetunionen” eller ”återupprätta det Ryska Imperiet”, är helt enkelt reaktioner på vad som i Ryssland uppfattas som ett angrepp från ”Väst” (och då framförallt från den grupp av globala industriägare som styr USA’s utrikespolitik).

Rysslands uppfattning.

Nu kan det ju hända att din hjärna, väl-tvättad som den är av informationen i alla de stora tidningsdrakarna samt de största Tv-kanalerna, inte är beredd att acceptera fakta som framlagda ovan.

Kanske inte ens efter att ha läst de böcker jag refererar till nedan, som var och en innehåller en uppsjö av hänvisningar till faktiska händelser.

Om så är fallet, vill jag fortsätta med den andra erfarenheten från otaliga timmar i förhandlingar med Ryska motpartners, nämligen vikten av att sätta sig in vad som motiverar motparterna, vilka fakta de förhåller sig till för att på så sätt försöka förstå varför de (re)agerar som de gör.

Tillämpat på dagens geo-politiska situation (inklusive debatten om Sveriges försvar) så måste vi tänka på att de skäl som vi har blivit förledda att tro Ryssland har för sin ”aggression”, inte alls är det som i verkligheten driver dem i deras agerande.

Läs meningen ovan ett par gånger så att du verkligen förstår dess innebörd!

Rysslands upprustning blir därför inte till ett tecken på att de vill kapa åt sig mera land genom att invadera närliggande länder, i, t.ex. Baltikum. (faktiskt en helt befängd idé eftersom Ryssland redan har allt land de behöver och att det skulle leda till en direkt väpnat konflikt med NATO).

Den militära upprustningen är i stället Rysslands försvar på den aggression som de anser sig vara utsatta för från den elit som styr USA (och därmed NATO), och även från EU, genom ”det östliga partnerskapet”.

Det som gör denna upptrappning extra farlig, och även farligare än under det Kalla Kriget, är att …

  • USA har en militär doktrin som bygger på att de tror att de kan vinna ett kärnvapen-krig genom en ”first-strike” som kan slå ut alla möjligheter för Ryssland till vedergällning. (Det är mot den bakgrunden som man måste se deras intention att nu basera nya kärnvapen i Tyskland och Rysslands svar att placera sina i Kaliningrad).
  • Rysslands försvarsdoktrin ger militären rätt att använda taktiska kärnvapen om ifall att de konventionella styrkorna inte räcker till för att försvara landet.
  • Pentagon, CIA, Stats-departementet och även fredspristagaren Obama och hans administration, har naturligtvis tillgång till samma fakta som Ryssarna har (som redovisats ovan) och de för oss därför medvetet närmare och närmare ett avgörande som är dömt att göras med kärnvapen.
  • Ledarna (de verkliga) i USA och också i London, drar sig inte för att förstöra Europa med krig en gång till. Det var väldigt ju lönsamt för dem två gånger under det förra århundradet. Och de har redan bevisat sin hänsynslöshet i det forna Jugoslavien (samt i Ukraina) för att inte nämna Iraq och Libyen.
  • Den Amerikanska ny-konservativa eliten kontrollerar också så gott som all mass media i “väst”. De kan därför mata oss väljare (samt även muta våra politiker) med falsk information som stöder deras slutliga mål (som riskerar att leda till Europas förstörelse).
  • Den låne-baserade dollar-ekonomin i väst, byggd på en nödvändighet att ständigt trycka mera pengar för att artificiellt stimulera ekonomisk tillväxt, kommer att rasa samman om inte de stora bankerna kan bevara den Amerikanska dollarn (och den tillknutna Euron) som hela världens reserv- och transaktions- valuta. Vilket de alltså inte tvekar att göra med vapenmakt.

Så vad kan vi då göra som alternativ till att kräva ”skydd” genom ett NATO-medlemskap?

Det första vi bör göra är att mera ifrågasätta den information vi matas med och vara medvetna om att fakta kan förvanskas men inte hur mycket som helst.

Svensk mass media förenklar avsiktligt den information de publicerar till att omfatta och vinkla enskilda händelser.

De ger oss dock inte den viktiga bakgrund som krävs för en fullständig bild.

För det måste vi gå tillbaka i tiden, minst till 1980-talet och Sovjetunionens upplösning, eller kanske ända tillbaka till de båda världskrigen.

Det blir naturligtvis alldeles för omfattande för att göra i detta inlägg (du har säkert redan tröttnat på att läsa, speciellt om informationen inte stämmer med den uppfattning du redan har).

Därför vill jag rekommendera att läsa ett antal böcker som sammantaget ger dig en bra helhetsbild.

Tyvärr finns de, vad jag vet, inte i Svensk översättning, men bok-titlarna länkar till beskrivningar hos Amazon.

Stephen-Cohen-Soviet-Fates-Lost-Alternatives

Stephen F. Cohen: Soviet-Fates and Lost Alternatives

Den första, och kanske viktigaste boken heter ”Soviet Fates and Lost Alternatives” och är skriven av den största nu levande experten på Ryssland, Professor Emeritus Stephen F. Cohen. Om man inte vill gå alltför långt tillbaka i tiden, så räcker det med att läsa kapitel 5, 6 och 7 för att bättre förstå dagens situation.

Näst kommer två nyare böcker som var och en av dem speciellt behandlar bakgrunden till händelserna i Ukraina:

Frontline Ukraine: Crisis in the Borderlands” av Richard Sakwa, Professor of Russian and European Politics at the University of Kent, och …

Ukraine: ZBIG's Grand Chessboard & How the West Was Checkmated” av Natylie Baldwin och Kermit E. Heartsong.

Som titeln på den senare boken anger, så behandlar den USA’s utrikespolitik, iscensatt av Zbigniew Brzezinski, vars nedärvda och politiserade Rysslands-hat har vunnit stort gehör hos den gruppering som styr Amerika sedan andra världskriget.

Innan du läser Baldwins och Heartsongs bok, så kan det vara bra att läsa själva handboken till den Amerikanska elitens utrikespolitik, ”The Grand Chessboard: American Primacy and Its Geostrategic Imperatives” av Zbigniew Brzezinski.

Brzezinski beskriver där exakt hur USA bör agera militärt och politiskt för att dominera världens resurser. Det kan vara värt att veta att Brzezinski var CIA’s man i Afghanistan när man tränade och beväpnade Mujahedin guerillan till att bekämpa de Sovjetiska trupperna där. Något som sedan var en starkt bidragande orsak till Sovjetunionens och Warszawa-paktens sönderfall.osama-brzezinski

En av de Mujahedin rebeller som utbildades av Brzezinski och CIA var Osama-bin-Laden, vars al-Qaeda sedan fick skulden för 9/11 attackerna i USA.

Bildt-Brzezinskis-Alemedalen-Visby-Gotland-Sweden

Bildt-Brzezinskis-Alemedalen-Visby-Gotland-Sweden

Rysslandshatet ligger tydligen i Brzezinski-generna. Mark Brzezinski var USA’s ambassadör i Stockhom under uppbyggnaden av krisen i Ukraina. Carl Bildt, vår dåvarande utrikesminister och en ivrig företrädare för Svensk (och Amerikansk) försvars-industri, anses ha mycket nära kontakt med Brzezinsky-familjen.

F. Willam Engdahl (som redan nämnts ovan), en Amerikansk forskare och författare (som studerat vid Handels i Stockholm), har skrivit en mängd böcker och artiklar som ger en vidare bakgrund till vad som driver den Anglo-Amerikanska elitens agerande.

Den bok av Engdahl som ger den bästa bilden av hur (och varför) vi har hamnat i dagens geopolitiska situation, är ”Full Spectrum Dominance”. Den visar vad den globala eliten verkligen har som mål:

For the faction that controls the Pentagon, the military industry and the oil industry, the Cold War never ended. It went on ‘below the radar' creating a global network of bases and conflicts to advance their long-term goal of Full Spectrum Dominance, the total control of the planet: land, sea, air, space, outer space and cyberspace. Their methods included control of propaganda, use of NGOs for regime change, Color Revolutions to advance NATO east, and a vast array of psychological and economic warfare techniques, a Revolution in Military Affairs as they termed it.

Ett fortfarande sovande medvetande kan avfärda detta som rena konspirationsteorier. Uppvaknandet som sker medan du läser boken blir dock brutalt.

I tillägg till böckerna ovan, som alltså är skrivna av författare som verkligen har forskat i sina ämnen (till skillnad från journalister som följer ett visst manuskript), så erbjuder denna sajt en utomordentlig och ständigt uppdaterad sammanställning av nyhetsartiklar från alternativa källor.

Den som nu verkligen anstränger sig med att ifrågasätta den information som vi matas med av massmedia kommer mer och mer att förstå att enbart ett medlemskap i NATO inte kommer att öka Sveriges säkerhet. Snarare tvärtom, eftersom Sverige då blir ett givet och ”legalt” mål för Ryska attacker i händelse av en väpnad konflikt.

Och även om Amerikas dåraktiga militär-doktrin bygger på troligheten (för USA) att kunna vinna ett kärnvapen-krig, så innebär ju inte det att Sverige (eller något annat land i Europa för den delen) kommer att få någon glädje av en sådan ”vinst”.

En återgång till en mera neutral och medlande utrikes-politik ger därför ett mycket bättre bidrag till Sveriges säkerhet än ett NATO-medlemskap.

Uppdatering.

Jag läser nu i Dagens Industri att ett direkt närmande till USA vore bättre än ett NATO medlemskap. Ledaren är intressant eftersom den listar ett antal skäl varför NATO inte är ett bra alternativ. Värt att läsa. Och förmodligen helt korrekt från ett försvarsindustri perspektiv.

, , , ,

2 Responses to Rysslands Aggressivitet

  1. epi 2016-05-15 at 20:32 #

    Tack för en upplysande artikel.

    Det är mycket obehagligt alltsammans, media har förvandlat oss till zombies.

    Det finns en omfattande EU undersökning som visade att Georgien startade kriget, i Sverige har vi skrivit om historien.
    http://news.bbc.co.uk/2/shared/bsp/hi/pdfs/30_09_09_iiffmgc_report.pdf

    Vi är också djupt missledda om missilförsvaret som komponent i en kärnvapenattack.

  2. Niels Ockelmann 2018-08-13 at 04:10 #

    Om George Friedmans udtalelser om Maidan: du har tydeligvis ikke kontrolleret fakta, men blot gentaget de russiske mediers udlægning. George Friedman siger, at det *ikke* var et kup. Han fremhæver selv artiklen som et eksempel på russisk propaganda.

    “In other words, it was no coup. The Russian news service Sputnik published what I said, cutting out a few odds and ends, and quoted me as saying that Ukraine “was the most blatant coup in history.” The neat part is that they didn’t make it up. I did say it. They just left out the words before and after the statement.”

    Kilde: https://www.businessinsider.com/george-friedman-russia-is-winning-the-internet-2016-4?r=US&IR=T&IR=T

Kommentera